Nu är det två veckor sedan arbetsproverna släpptes och jag har inte ens börjat. Okej att jag inte börjat skriva än, det började jag med sista två veckorna förra året, men jag har inte ens ägnat det en tanke.
Det som oroar mig mest är att man som extrauppgift ska skicka med minst ett eget arbete som man är "stolt över" och som visar på ens passion för skrivande. MINST ett och det antas alltså att man har massa noveller och dikter på lager eller? Eh, senast jag skrev något det minsta sammanhängande var typ skräcknovellsuppgiften i högstadiet, no joke. När det dessutom tas för givet att man valt mellan flera olika och valt ut den bästa blir det ju som en låsning innan man ens börjat. Men jag inser själv att det här är ett perfekt exempel på hur jag alltid stressar upp mig över sånt jag egentligen kan och att jag dessutom tror att det bara är jag som känner pressen. Självklart är jag inte den enda som inte redan har bokkontrakt, självklart har alla ångest över om de duger eller inte.
Jag har börjat ty mig till mer erfarna personer och törstat efter alla råd de kan ge mig och det ger mig ändå någon slags pepp. Nyss i köket på jobbet sa min kollega till mig på skarpen att jag måste börja skriva nu, vad som helst men nu. Hon sa att jag kan bli nästa Lena Dunham om jag vill men att ingenting kommer hända utan att jag anstränger mig. Så enkelt, så rätt. Jag börjar i helgen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar