Hatet jag känner mot dig och alla du känner.

Mitt humör nu för tiden. Det är nästan omöjligt för mig att pressa fram ett leende trots att jag vet att just falska leenden är det mina chefer värderar högst. Kuratorn och läkaren frågar mig gång på gång om jag har några mörka tankar och nej, jag vill inte ta livet av mig om det är det de menar. Däremot skulle jag gärna ta livet av andra men det får man väl inte säga i det här landet. Jag undrar om det är normalt att ha ett sånt människoförakt som jag känner nästan dagligen. När någon mittemot mig på tunnelbanan och tuggar tuggummi med öppen mun får jag typ sätta mig på händerna för att förhindra blåtiror och dagsböter. Jag kan hata vissa kollegor så mycket att jag gör något så pubertalt som att peka finger åt dem bakom ryggen. Jag är sjukt otrevlig mot mina föräldrar också.

Jag har som en inre aggression i bröstet, det känns lite som en halvt uppblåst ballong som aldrig vill skrumpna ihop helt och dö. Jag släpper inte aggressionerna heller utan kan gå runt i dagar och irritera mig på dåligt bordsskick eller illa dolda pikar.

I fredags hade vi lite fredagsöl på jobbet och innan jag gick vidare till mina egentliga fredagsplaner hann jag med att bekanta mig med min kollegas flickvän som också var med. Kollegan är en av de varmaste, trevligaste, roligaste och smartaste personerna jag träffat så jag var ju såklart nyfiken på vem den lyckliga tjejen var. Hon var så sinnessjukt otrevlig. Jag vet inte ens var jag ska börja men hennes bitchighet har förstört hela min helg. Jag har inte kunnat sluta tänka på hur osympatisk hon var och tog till och med ångestmedicin för att sluta älta det. Det funkade inte.

Gud vad jag önskar att jag vore normal! Snälla doktorn gör mig normaaaal. Jag har på allvar gått från att vara nästan provocerande bekymmerslös till att bli bitter, arg och hatisk.