Is this it

Det enda jag tänker på nu för tiden är hur gärna jag vill säga upp mig. Jag vill kalla in min chef till ett möte, säga att jag inte vill jobba kvar och sen som svar på frågan om vad jag ska göra istället bara rycka  på axlarna och le. Mina kompisar skickar långa sms om hur bra det vore för mig, att det som spelar roll om tio år är min hälsa och inte hur mycket pengar jag hade över till shopping och öl. Det är sant. Varje vardag vaknar jag med ont i magen och ingen mellandagsrea i världen kan bota det.

Inte för att låta som en fondförsörjd bloggare nu (well...) men tänk er att bara gå upp vid nio, läsa tidningen (mer än bara Rocky alltså), äta rostat bröd och typ andas. Sen göra arbetsprover till perfektion, få VG på hela litteraturkursen och framför allt ha tid över till att skriva på vad jag vill. Små noveller, brev till försummade släktingar, inte vet jag. Mer än att bara skriva anteckningar på mobilen till en roman som inte ens har någon handling än. Komma igång med något som betyder någonting på riktigt och som inte alls över huvud taget handlar om att koka kaffe till andra och sedan plocka undan deras disk.

Vara fattig och leva lite. Spela skivor när det kniper. Kanske jobba någon dag i veckan via en vikariepool för att ha råd att uppehålla de traditionsenliga tisdagarna på Indigo och ett paket Hubba Bubba när det är fest. Jag bor ju ändå redan hemma och förutom mina impulsköp på eBay och smsköp av extra datamängd har jag knappt några utgifter.

Jag pratade med min psykolog om det igår och försökte nysta lite i huruvida jag skulle kunna få en sjukskrivning. Det verkar svårt men kanske på halvtid. Jag ryser när jag tänker på det, så underbart. En liten sjukskrivning och sen bara aldrig komma tillbaka igen.

När man hatar sitt jobb så mycket att man vill att det ska gå dåligt för dem är det nog dags att säga hejdå. Och just nu vill jag repa alla konferensrumsmöbler med en nyckel, gömma en ruttnande fisk i en ventilationstrumma och glömma skicka viktig post. Så... Ja.