tisdag 4 februari 2014

Känslomässigt engagemang

Jag går ju till psykologen nu (eller kurator är det nog snarare men en snäll tant på vårdcentralen i alla fall, jag är nöjd) och för någon vecka sedan gjorde jag ett test för att se om jag är inne i en depression eller inte (det känns konstlat att skriva att man är "inne i en depression" men jag kan inte skriva att jag är deprimerad för det känns ungefär lika allvarligt som att vara "deppig". Deprimerad är väl varje levande människa åtminstone varannan måndag?) och det visade sig att jag är det. Inte så mycket att jag  är självmordsbenägen men inte heller så lite att det räcker att ta på sig en lustig hatt och ta en shot för att bli glad. Inte superförvånande direkt men skönt att få det på papper liksom. Och förmodligen har jag varit i det här tillståndet längre än jag trott.

I testet fick man svara på frågor om typ sömnsvårigheter, matlust, koncentrationsförmåga etc. Mat äter jag tills någon säger stopp och jag skulle kunna sova 20 timmar om dygnet om jag fick, så inga avvikelser där. De kategorier som jag fick högst resultat i var om oroskänslor, initiativtagande, koncentrationsförmåga och framför allt känslomässigt engagemang.

Känslomässigt engagemang ja. Det är nästan för ironiskt att skriva det här inlägget i en blogg som bara handlar om mitt eget liv men nu är det som det är. För det första är jag självupptagen som person och det är ett karaktärsdrag lika sant som att jag har dåligt tålamod och gillar katter. Jag gillar att prata om mig själv och ofta skapar jag dramatik bara för att jag ska få analysera det och prata om det. Att jag själv framstår som en galen människa när jag skickar fråga chans-mail till killar jag knappt känner är mindre viktigt än att jag skapar ett samtalsämne om mig själv. T.o.m när någon ger mig kritik är jag nöjd för då får jag ju också tillfälle att prata om mig själv även om det är mina dåliga sidor som diskuteras. Eller ja, till en viss gräns då. Vi kommer till det.

Vad bristen på känslomässigt engagemang betyder i det här avseendet är att jag inte känner något intresse för omvärlden och alltså inte bryr mig om vad andra gör, tycker eller vill. Det i kombination med att jag för tillfället (och helt ärligt sedan väldigt länge) har extremt låg koncentrationsförmåga gör att jag inte kan ta initiativ till samtal om mina kompisars nya jobb, studier eller privatliv. Jag tappar intresset efter fem sekunder verkar det som för efteråt kommer jag aldrig ihåg vad vi pratat om. Det blir pinsamt och uppenbart när någon skriver i en FB-tråd att hon vill fira att hon fick praktiken och alla skriver grattis i caps medan jag kliar mig i huvudet och undrar vad hon pratar om. Jahaaaa, den där praktikplatsen du kämpat i ett halvår för att få. Den.

Att mina kompisar blivit irriterade över det här är ju självklart. Otaliga interventions har riktats mot mig där de sagt att jag är för självupptagen och att det verkar som att jag inte bryr mig om annat än mina killar och mitt jobb. Okej, förlåt. Det är inte så men det är väl kanske så.
När vi umgåtts i stora sällskap har jag sedan i våras dragit mig undan och varit tystare än vanligt. De senaste veckorna har "stora sällskap" betytt mer än två personer, mig själv inkluderad. Jag har den senaste tiden tackat nej till både fester och middagar av den anledningen. Även tidigare har vinprovningar, middagar mitt i veckan och utflykter gått bort pga det. Samma sak gäller när vi umgås med personer jag inte känner så väl, då hänger jag mer med min telefon än med dem. Så himla drygt tycker de men jag får typ hjärtklappning. Jag har inte riktigt haft någon förklaring till det beteendet utan bara sagt att jag inte gillar att vara i stora sällskap. Då har mina vänner gett mig beskedet att det är för att jag inte får tillräckligt mycket plats när det är många närvarande och då är jag inte intresserad längre. Om samtalsämnet inte bara handlar om mig kan jag lika gärna vara tyst för varför skulle jag bry mig om vad någon annan har att säga. Ouch. Det var inte så skönt att höra. Jag blev jätteledsen och flydde mot rökbalkongen.

Det här problemet har väl alltid funnits till en viss grad och sen eskalerat den senaste tiden. Just nu är jag så pass "ointresserad" att jag inte kan ta in NÅGON ny information. Jag har varit hemma sjuk mycket den senaste tiden och alltså haft tid att ta igen mycket populärkultur jag missat. Men nej. Upp till kamp som jag ännu inte sett och som enligt recensioner är en perfekt miniserie för mig stängde jag av efter sju minuter. Bron, House of Cards, Orange is the new black. Nope. Jag har inte ens letat reda på senaste säsongen av Girls. Det enda jag klarar av är 20 år gamla avsnitt av Vänner och Seinfeld.

Jag förstår mina vänner och varför de drar de slutsatser de drar. Jag har ju heller inte riktigt kunnat säga emot dem eftersom jag inte haft någon förklaring själv till mitt beteende. Men jag hoppades på att jag var en bättre människa än så och att mitt ointresse egentligen inte berodde på faktiskt ointresse. Därför är det så JÄVLA skönt att få veta att den här typen av beteende är ett tecken på depression och inte bara på vedervärdig personlighet! Jag är så glad över att jag fått reda på det och längtar så mycket tills allt blir bra igen och jag kan vara en bra kompis.

Puss till er som förstår att jag skriver till er, vi ses på andra sidan <3

Men bara för att vara 100% rättvis nu så skickar jag även pussar till er andra som tyckte att det var hemskt elak kritik som jag inte skulle ta åt mig av. <3

Och till er som inte sa någonting utan bara pratade med mig utan att lägga någon värdering i det hela. <3

Det kommer bli bättre. Kanske inte nu eller till helgen men så småningom. Hoppas jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar