Men jag har alltid ett fönster öppet om jag skulle komma på något att skriva

Jag vet inte vad jag ska skriva nu så vi får se vad som kommer ut. Jag har hört att det är så man ska göra. Jag provade det där 750words en gång men började då på en novell som jag inte hann skriva på varje dag. Nu är den försvunnen och jag minns inte vad den handlade om.

Ganska ofta nu för tiden blir jag på dåligt humör av den här bloggen. Jag tycker att det är roligt att skriva så skvallrigt och utlämnande som jag gör för jag är sådan som person. Jag har inga problem med att folk vet om alla mina svaga sidor. Men det är det här om någon av de jag skriver om skulle hitta liksom. Det vore ju ganska... onice. Bloggen jag hade innan det här stängde jag ner strax efter att jag blivit tillsammans med Fredrik för jag kunde inte hålla mig från att skriva om honom och det kändes ohållbart. Typ två år senare kom det fram under ett parkhäng att han hittat fram till min blogg redan innan vår andra dejt och att han alltså hade läst allt. Han hade även visat den för sin bästa tjejkompis och låtit henne avgöra om jag var för konstig eller bara kinda cute. Hon har alltid gillat mig.

Vi får väl se vad som händer med den här bloggen. Just nu är den både ångest- och lyckobringande.

Pirret!

Jag är så sjukt nervös för min intervju nu. Förra året var jag extremt nöjd med arbetsproverna men i år är de inte riktigt lika genomarbetade. På förra årets intervju sa de att arbetsproverna var så bra att om de kunde skulle de ta in mig på en gång enbart pga dem men att de måste träffa alla de kallat på intervju. De kallar 30 personer och det finns 15 platser som ska fördelas lika mellan killar och tjejer. De brukar säga att om man får komma på intervju är man tillräckligt bra för att komma in och att resten bara baseras på hur bra man skulle passa in i klassen. Så tydligen passade jag inte in förra året. Så konstigt, jag som är så älskvärd. Aja.

Det här året känns det som att jag blivit kallad ganska tidigt och det är väl ett bra tecken. Om jag inte passade in i klassen förra året (fortfarande så sur över att det var anledningen) så hoppas jag att de utgår från mig det här året och skapar en superneurotisk klass som älskar öl och killar! Det ni!

I går tog jag ett stort steg och visade proverna för min pappa. Han fick se mitt personliga brev förra året men bortsett från det har jag aldrig någonsin visat något jag skrivit för honom. Jag vet hur hård han är, hur höga krav han ställer på sina anställda och hur bra koll han har. Han är även gammal journalist så språket är ju extra viktigt. Men han... Han tyckte att det var så bra!!! Han sa att det var smart, roligt, personligt och "otroligt välskrivet"! Gråter typ nu. Jag är verkligen pappas flicka och hans godkännande betyder så fruktansvärt mycket för mig. Han sa tom att han aldrig skulle kunna göra något så bra själv och även om jag tvivlar på det så <3 <3 <3

För att maxa intervjudagen (måndag!) så lovade jag precis att jag ska hålla presentation på måndagsmötet om proverna. WTF? Nästan mer nervöst men jag tänker att om jag får det ur vägen och förhoppningsvis även får beröm kanske intervjun kommer kännas lättare. Jag har inte visat något jag skrivit för mina kollegor heller och vet inte vad de kommer säga. Är rädd att de är bra på att hålla masken, hoppas på att de börjar gråta av glädje.

Gråter och ljuger och låtsas

Många ballar i luften

:´)

You guys!!! I januari hade jag 25/50 på depressionsskalan och i februari hade det höjts till 35. Vet ni vad jag hade när jag var hos kuratorn i går? FEM!

Så nu har jag kramat henne hej då med ett löfte om att sms:a när jag får reda på om jag kommit in på skolan och hon har skickat en remiss till en KBT-klinik så att jag nu kan tag i mina fobier istället.

Jag har ju egentligen mått dåligt sedan högstadiet så kommer väl säkert äta medicin i flera år, men det gör ingenting för mig. Jag ser bara fram emot en sommar där jag kan träffa folk, ha bakisångest på en normal- istället för helvetesnivå och inte längre ha tryck för bröstet hela tiden.

Om det är någon där ute som har funderat på att gå och prata med någon men inte riktigt vågar - gör det ändå! Jag väntade i 12 år från att jag borde ha gått och typ 7 månader från att jag verkligen verkligen verkligen borde gått. Jag ville inte, jag ville inte ens prata om det. Men sen när jag till slut gjorde det ändå blev jag mer harmonisk, snällare mot mig själv och lugnare. Det hjälpte verkligen och det var inte så farligt som jag trodde. Anledningen till att jag inte ville gå var att jag inte visste vad jag skulle prata om. Jag hade inget att säga om Fredriks död så vad skulle vi då prata om? Det ordnade sig och jag behövde inte prata om honom när jag inte ville.

Jag har haft blod- och våldsfobi sedan högstadiet och det är riktigt, riktigt illa. Jag svimmar under blodprov, det strålar i armen när någon pratar om blodproppar eller ådror och jag måste kolla upp VARENDA film och tv-serie på IMDBs parent guide innan jag tittar. Jag måste veta exakt när äckliga scener kommer och hur de ser ut för annars kan jag inte koncentrera mig på handlingen. Jag kommer aldrig se om Fucking Åmål eftersom det finns en scen i den där Agnes skär sig i handlederna lite. Jag kommer aldrig se Amelie från Montmartre eftersom jag hört att det kommer ett nackknäckarljud någon gång i filmen. Ja, jag menar allvar nu. Jag tycker att Itchy&Scratchy i Simpsons är så obehagligt att jag blundar och mute:ar.
Att gå och behandla det här har jag alltid totalvägrat eftersom jag inte vill utsättas för det. Men nu när jag haft en så bra erfarenhet av vanlig terapi känns det plötsligt mycket bättre.

Tänk va, hur mycket man kan förändras på bara några månader. Bästa känslan i världen.

Har feminismen gått för långt?

Men Gud, skoja.

Däremot undrar jag om en del killar är så rädda för att ses som objektifierande mansgrisar att de inte vågar visa sidor som vi egentligen... vill ha. Ibland vill man, nej en, nej JAG, bli nedputtad på sängen och tagen med storm. Jag vill inte att någon hela tiden ska fråga om det känns bra eller att det inte spelar någon roll vad jag har för underkläder utan att jag är fin ändå. Jag kanske vill känna mig het och åtrådd av min kille. Jag kanske vill bli avbruten mitt i matlagningen med ett oanständigt förslag. Om han inte vill det är det väl fine men att blanda in politik i en sån intim handling mellan två personer känns bara onödigt. Och tråkigt.

Med det sagt har jag inte haft så mycket problem med det, men jag vet att det förekommer. Rädslan att säga något fel, att trycka ner någon omedvetet, blir så stor att umgänget blir trist och slätstruket.
En person sa till mig att när hon bad sin kille hålla fast hennes armar höll han så löst att hon gled ur greppet på en gång. Hett. Att genusmedvetna killar ska kännas som ett problem för kåta tjejer är så saaaad.

Klart ni fattar att jag pratar om förhållanden (ish) nu med personer man känner och vill ligga hela tiden med. Inte med creepy snuskon som tar sig friheter man inte vågar säga ifrån till. Men det fattade ni.

Däremot skulle man kunna ta upp en annan fråga som jag tycker har fått lite för lite utrymme. Det här att media och populärkultur ständigt målar upp bilden om att killar ska vilja ligga HELA tiden bara för att de är killar. Varje gång man läser sexspalter i tidningar för unga tjejer ser man förtvivlade insändare om att någons kille inte vill ligga varje dag och om det betyder att han inte älskar henne. Nej. Han kanske bara inte pallar lika mycket som du. Mitt förra förhållande var så men vi pratade om det och han fick mig att förstå att bilden av killars sexlust är förvriden. (Så deppig insikt, btw.)

Suck alltså. Alltid är det något. Alltid finns det samtalsämnen som får en öl efter jobbet att sluta kl 02 på Scandic Malmen.

Som jag har väntat på det här

Men på tal om arbetsproverna, de är alltså inskickade nu. Körsbärsträden har blommat ut och nu är det bara hägg och syrén kvar tills jag vet vad som händer i höst. Man skulle kunna säga att sommarlovet börjar tidigt för mig eftersom jag nu presterat klart och känner mig ledig. Jobbet kan jag göra med vänsterhanden och har ju ändå sagt upp mig så kommer inte direkt anstränga mig nu i slutet. Dags för läsning, serietittning och öl. I flera månader <3