You guys!!! I januari hade jag 25/50 på depressionsskalan och i februari hade det höjts till 35. Vet ni vad jag hade när jag var hos kuratorn i går? FEM!
Så nu har jag kramat henne hej då med ett löfte om att sms:a när jag får reda på om jag kommit in på skolan och hon har skickat en remiss till en KBT-klinik så att jag nu kan tag i mina fobier istället.
Jag har ju egentligen mått dåligt sedan högstadiet så kommer väl säkert äta medicin i flera år, men det gör ingenting för mig. Jag ser bara fram emot en sommar där jag kan träffa folk, ha bakisångest på en normal- istället för helvetesnivå och inte längre ha tryck för bröstet hela tiden.
Om det är någon där ute som har funderat på att gå och prata med någon men inte riktigt vågar - gör det ändå! Jag väntade i 12 år från att jag borde ha gått och typ 7 månader från att jag verkligen verkligen verkligen borde gått. Jag ville inte, jag ville inte ens prata om det. Men sen när jag till slut gjorde det ändå blev jag mer harmonisk, snällare mot mig själv och lugnare. Det hjälpte verkligen och det var inte så farligt som jag trodde. Anledningen till att jag inte ville gå var att jag inte visste vad jag skulle prata om. Jag hade inget att säga om Fredriks död så vad skulle vi då prata om? Det ordnade sig och jag behövde inte prata om honom när jag inte ville.
Jag har haft blod- och våldsfobi sedan högstadiet och det är riktigt, riktigt illa. Jag svimmar under blodprov, det strålar i armen när någon pratar om blodproppar eller ådror och jag måste kolla upp VARENDA film och tv-serie på IMDBs parent guide innan jag tittar. Jag måste veta exakt när äckliga scener kommer och hur de ser ut för annars kan jag inte koncentrera mig på handlingen. Jag kommer aldrig se om Fucking Åmål eftersom det finns en scen i den där Agnes skär sig i handlederna lite. Jag kommer aldrig se Amelie från Montmartre eftersom jag hört att det kommer ett nackknäckarljud någon gång i filmen. Ja, jag menar allvar nu. Jag tycker att Itchy&Scratchy i Simpsons är så obehagligt att jag blundar och mute:ar.
Att gå och behandla det här har jag alltid totalvägrat eftersom jag inte vill utsättas för det. Men nu när jag haft en så bra erfarenhet av vanlig terapi känns det plötsligt mycket bättre.
Tänk va, hur mycket man kan förändras på bara några månader. Bästa känslan i världen.
Jättekul att höra! Det är sjukt coolt med terapi alltså. Jag är också precis på väg att ta farväl av min terapeut som jag gått hos i drygt ett år. Trodde aldrig det skulle bli bättre ett tag, men nu är det verkligen det. ALLT är bättre. Jag önskar att alla hade möjlighet att gå och att alla som har möjlighet vågade/orkade göra det.
SvaraRaderaÄlskar din blogg och det är så kul att du skriver mycket just nu! Även om jag är sämst på att kommentera.
Anna! Det är verkligen coolt och det bästa man kan göra. Jag har ju gått genom landstinget och tycker faktiskt att jag har fått ett riktigt bra bemötande. Man får ju inte gå så länge man vill förstås men jag har inte känt någon press att bli frisk utan har fått ta det i min takt. Att gå privat är ju svindyrt och jag önskade att jag var mindre snål för egentligen behöver man nog gå även när det inte är något akut som har hänt.
RaderaSå sjukt när du säger att du älskar min blogg för jag tänker inte på att folk faktiskt läser. Blir lite nervös nu, snart kommer jag bli avslöjad av någon. Men TACK, jag blir så himla glad! Puss!
Haha, nej, vilken hemsk tanke om min kommentar skulle vara kontraproduktiv på det sättet att du skriver mindre p.g.a. nervositeten. Vill ju ha motsatt effekt! Men jag förstår dig verkligen! Hoppas du slipper bli avslöjad - jag vet t.ex. inte vem du är om det är någon tröst :)
RaderaSkönt att du inte kände press att bli frisk. Vet många som har bra erfarenheter av att gå via landstinget och det är ju väldigt bra att det alternativet finns.
Puss!