Semestertider - dags att riktigt rå om dig själv!

Förra veckan var... jobbig. Jag blev väldigt ledsen över att göteborgaren dissade mig så hårt och övertydligt. Till hans försvar har han de senaste gångerna varit finkänsligt av men eftersom jag vägrar acceptera sånt var han väl tvungen att sätta ner foten till slut. Det här har hänt med honom minst två gånger tidigare och han har alltid kommit tillbaka så det är inte det att jag är så vansinnigt ledsen över att mista honom. Det är snarare så att insikten att jag inte kan kontrollera mig själv längre får mig att HATA mig själv. Jag vet ju, jag vet ju att det började nästan på dagen när jag började med medicinerna. Sedan dess blir jag helt vild så fort jag får en telefon i handen och jag struntar i vad som händer tills det är försent, tills jag sitter där hatad och ensam.

Aja.

Resten av veckan grät jag i kompisars knän över andra sorger. Jag träffade mina högstadiekompisar och allt det jävliga från den tiden togs upp. De påminde mig om sprängda brevlådor jag glömt, jag berättade om hotbrev de inte visste om. Den känslan höll i sig till nästa kväll, nästa middag med nästa gäng, och då kom allt tillbaka återigen. Det är så PINSAMT att alltid vara den ledsna lilla tjejen men knäna upptryckta mot hakan och darrande röst. Att de andra alltid ska få trösta och vara oroliga, att jag ska komma dragandes med nya problem så fort det förra är löst. Jag känner mig så sjukt ynklig, som ett litet barn typ. Jag tror inte att mina vänner tänker skärp dig men jag själv gör absolut det.

Jag har även fått tillbaka vardagsångesten och blir konstant orolig för få ilska eller irritation riktad mot mig. Jag ska hyra en lägenhet i Göteborg och det är nästan så att jag inte vågar fråga hur stor den är eller vad som ingår. Det blir bra, allt blir bra! är min inställning trots att jag har en rätt fet lägenhet där som jag lika gärna skulle kunna bo i. Han som ska flytta ut från den jag ska flytta in i kan sälja en soffa och säng till mig och jag är redan så fruktansvärt nojig över att behöva sätta ett pris på det. Att jag, trots att han redan sagt att han spillt kaffe i hela soffan, kommer erbjuda att betala inköpspris bara för att han inte ska bli arg på mig. Jepp, ni hör ju.
Jag är även orolig för att göra fel på spårvagnen där, att bli hatad pga min dialekt, att bli ovän med någon granne och att min pappa ska bli sur på mig för att jag inte hyr möblerat och alltså måste frakta allt jag äger till Göteborg en måndag.

Hoppas det blir bättre, vill inte ha en gnällig deppblogg hallå.

Eld och lågor

En gång blev jag kär i en kille för att han under en efterfest uppmärksammade mig på att strykjärnet såg ut att vara på. Så gulligt av honom!

Vad skulle han ha gjort, hållit tyst och sett huset brinna ner? Jag måste höja mina krav.

En annan grej

Min kompis berättade att en bekant till oss hade frågat henne om allt är okej med mig. Han hade sagt att han ju vet vad som hänt och att det är ganska uppenbart på mina avtryck i sociala medier att jag inte mår bra. Vadå, så mina supersjälvutlämnande Facebook-statusar plus vinflaskebilder på insta är inte ett tecken på att jag är glad och tillfreds utan tvärt om? Oj okej. Fuck.

I sommarens soliga dagar

Klockan är typ nio och jag har redan hunnit kolla på två avsnitt Sex and the City och haft panik över alla möss som katten drar in. Stäng balkongdörren på natten säger lillebror. Hallå det är faktiskt sommar säger jag.

Igår var... inte bra. Jag kom hem tidigt från eftermiddagsöl och var väl rätt så full. Hörde av mig till han i Göteborg och hoppades på positivt gensvar. Varför?

Jag: Heeeeeej, åh längtar så mycket tills vi ses!!!
Han: Alltså kan du sluta nån gång, du är fett obehaglig.
Jag: Va, nej?! Förlåt förlåt förlåt men jag är kär i dig kan du inte svara när jag ringer så vi kan prata om det här?
Han: Nej, sluta nu. Vad är det här? Hjälp!
Jag: Joooooooooooooooo.
Han: Jag vet att du mått eller mår dåligt och därför är det jobbigt för mig att dissa dig men jag vill verkligen inte.
Jag: Ha inte dåligt samvete, du är bästa personen i hela världen.

Men typ så. Fast mina sms var en halv A4 var och jag tror inte att det märktes att jag var full, vilket nog gör det ännu värre.

Ringde alla mina kompisar och pratade en timme var med dem. Drack ännu mer. Raderade tydligen hans nummer. Tog selfies och rökte två paket cigg. Idag är jag jätteledsen :(

Typ fyra veckor kvar nu

Nu har jag semester. Förmodligen den sista betalda på många år. I två ynka veckor ska jag få göra vad jag vill och sova tills jag vaknar. Än så länge har jag ätit chips och kollat om tredje säsongen av Girls.

Beach house-avsnittet är så starkt tycker jag. Det ÄR svårt att uppehålla en vänskap med alla tjejer i ett gäng. Och framför allt är det svårt att vara ärlig om varför det inte funkar. Eller att lägga energi på att reda ut saker när det är lättare att låta bli, vara sur och snacka skit.

Nu när jag snart ska flytta tänker jag mycket på vad jag kommer sakna och vad jag är glad över att äntligen slippa. När Staggy gick hem med min kompis gick det som en våg av lättnad genom mig just eftersom jag snart slipper allt det där. Jag kan glömma all drama, allas ex, svartsjukan. Jag kommer inte behöva tänka på det längre för jag kommer inte se det. Personerna jag träffar i Göteborg har jag ingen historia med, jag behöver inte fundera över fem år gamla bråk innan jag bjuder in dem till fester. Och det ska bli så jävla skönt.
Jag behöver inte flirta med killar jag inte längre gillar bara för att få gästlista, jag kan träffa kompisar jag bråkat med precis hur lite jag vill. Jag kan ju börja om!

En del av mina kompisar säger att de kommer dö när jag flyttar, att de inte vet hur de ska klara sig utan mig. Andra säger att min flytt inte är en så stor grej för dem. Jag tror varken att jag eller de har fattat att det här ÄR en stor grej. Jag flyttar inte för att plugga, jag flyttar för att flytta. Litteraturvetenskapen är bara en sysselsättning, en nödlösning. Jag flyttar för att jag inte pallar längre, för att jag vill byta liv. För att Stockholm påminner mig om för många misslyckanden, dödsfall och dumpningar. Jag kanske aldrig kommer hem igen.

Jag har ett gyllene tillfälle att bli den jag vill vara nu. Jag kan utvärdera mina dåliga sidor och plocka fram de bästa. Jag kan sluta prata fortare än Jacques Brel och jag kan lägga av med att ta upp mobilen så fort mitt sällskap uttråkar mig. Jag kanske kan börja ställa fler frågor och sluta tro att minsta anekdot jag har på lager ska intressera andra. Jag hoppas att jag får långt hår. Kanske slutar jag röka och börjar lukta Prada Candy Florale. Jag är så lycklig nu you guys <3

Återgå till utkast

Jag har tagit bort några inlägg som jag inte vill att en viss person ska se. Det är roligt att blogga, det är ännu roligare att blogga elakt och skvallrigt. Men det är fan inte roligt när människor jag bryr mig om såras ända in i märgen. Rädslan över det tog över så om det ser lite hattigt ut i historiken nu är det pga det.

På tal om det måste jag fundera mer på hur självutlämnande och personlig jag vill vara, i allt jag skriver. Nästan samtliga utkast till mina kapitel är någorlunda omarbetade minnen jag har. De inkluderar alltså lyckligt ovetande personer som visserligen framstår mer sympatiska än jag/huvudpersonen men å andra sidan verkligen inte har bett om att få vara med. När Truman Capote hade gett ut Breakfast at Tiffany's var det tydligen många societetsdamer i New York som antingen skröt om eller var rasande över att Holly Golightly var baserad på dem. Man kör väl ett hopkok på människor man träffat när man skapar karaktärer men i mina fall kommer det vara RÄTT så uppenbart vem respektive kille är baserad på. Aja. Att jag varit så pass besatt/kär att jag skriver om dem är väl ändå någon slags bekräftelse.

Men man blir sentimental

Har ni testat att gå in på någons profil på Facebook och kolla på er vänskapssida? Det är mitt bästa tidsfördriv. Då kan jag se när jag och Göteborg träffades (1/11 2008), när vi pratade medan han var i Japan och när han spelade på min klubb. Jag kan se hur jag och Malmö flörtade på varandras walls innan vi gick på vår första dejt (6-31/7 2008) och hur gulliga jag och mina kompisar var mot varandra. Så fint.