Förra veckan var... jobbig. Jag blev väldigt ledsen över att göteborgaren dissade mig så hårt och övertydligt. Till hans försvar har han de senaste gångerna varit finkänsligt av men eftersom jag vägrar acceptera sånt var han väl tvungen att sätta ner foten till slut. Det här har hänt med honom minst två gånger tidigare och han har alltid kommit tillbaka så det är inte det att jag är så vansinnigt ledsen över att mista honom. Det är snarare så att insikten att jag inte kan kontrollera mig själv längre får mig att HATA mig själv. Jag vet ju, jag vet ju att det började nästan på dagen när jag började med medicinerna. Sedan dess blir jag helt vild så fort jag får en telefon i handen och jag struntar i vad som händer tills det är försent, tills jag sitter där hatad och ensam.
Aja.
Resten av veckan grät jag i kompisars knän över andra sorger. Jag träffade mina högstadiekompisar och allt det jävliga från den tiden togs upp. De påminde mig om sprängda brevlådor jag glömt, jag berättade om hotbrev de inte visste om. Den känslan höll i sig till nästa kväll, nästa middag med nästa gäng, och då kom allt tillbaka återigen. Det är så PINSAMT att alltid vara den ledsna lilla tjejen men knäna upptryckta mot hakan och darrande röst. Att de andra alltid ska få trösta och vara oroliga, att jag ska komma dragandes med nya problem så fort det förra är löst. Jag känner mig så sjukt ynklig, som ett litet barn typ. Jag tror inte att mina vänner tänker skärp dig men jag själv gör absolut det.
Jag har även fått tillbaka vardagsångesten och blir konstant orolig för få ilska eller irritation riktad mot mig. Jag ska hyra en lägenhet i Göteborg och det är nästan så att jag inte vågar fråga hur stor den är eller vad som ingår. Det blir bra, allt blir bra! är min inställning trots att jag har en rätt fet lägenhet där som jag lika gärna skulle kunna bo i. Han som ska flytta ut från den jag ska flytta in i kan sälja en soffa och säng till mig och jag är redan så fruktansvärt nojig över att behöva sätta ett pris på det. Att jag, trots att han redan sagt att han spillt kaffe i hela soffan, kommer erbjuda att betala inköpspris bara för att han inte ska bli arg på mig. Jepp, ni hör ju.
Jag är även orolig för att göra fel på spårvagnen där, att bli hatad pga min dialekt, att bli ovän med någon granne och att min pappa ska bli sur på mig för att jag inte hyr möblerat och alltså måste frakta allt jag äger till Göteborg en måndag.
Hoppas det blir bättre, vill inte ha en gnällig deppblogg hallå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar