Bara början

Nu har jag flyttat. Jag hänger mest i min nya andrahandssäng där jag somnar och vaknar, kollar på 30 Rock och somnar igen. Jag har inga pengar men åtta paket nudlar på diskbänken. En stor balkong utan bästisar. Jag bor centralt men det är jobbigt att gå överallt. Skavsår och ryggskott och rossliga lungor. Imorgon börjar jag skolan och det är i ett så otroligt fint område! En liten damm med näckrosor och stora löviga träd överallt. Det blir säkert bra det här.

Prio ett just nu är att glömma allt det jobbiga i Stockholm och försöka skapa nya minnen. Jag tror inte jag har fattat hur ångestladdat Stockholm är för mig och hur mycket den staden drar ner mig. Jag blir den absolut sämsta versionen av mig själv där. Ettrig, dyngrak, dissig och nonchalant. Jag var på kräftskiva med mitt gamla jobb dagen innan flytten och jag kan inte släppa hur hemsk jag var på den. Kom dit nervös och obekväm och botade det med tre glas mousserande. Stod på bord, höll osympatiska tal, försökte få med 30 nyktra vuxna på allsång kl 19:30. Blev fly förbannad när den gulliga nyanställda var mer intresserad av den (enligt mig) korkade men visst supersnygga assistenten än av mig. Knuffade bort alla som försökte byta låt. Ville att alla killar skulle hissa mig inte en utan tre gånger. Jag orkar inte.

Så, bort med det nu. Det finns inte längre. Nu är det nyår och jag börjar om.

Pics or it didn't happen

Jag vill fortsätta ha min Pinterest kopplad till Facebook så att folk kan se hur cute och tasteful jag är (och nu har jag dessutom inget jobb att dölja slösurfning på arbetstid för) men jag har kommit på en idé om att göra en board där jag kan samla extra bra sms-konversationer som sen kan bli supervirala och sprida glädje och hopp. Vad tror ni mina Facebookpojkvänner skulle tycka om det? Jag gissar att min mobil skulle sluta vibrera ganska mycket. Så svårt att vara integritetslös och mystisk samtidigt! Ännu svårare att vara öppet slampig och flickvänsmaterial på samma gång.

Se smakprov på förra årets fyra mest intensiva romanser! Se hur lycklig jag har varit och hur ingen av dem finns kvar nu.

Istället för att blogga kan man blogga

• När ska Sandra visa sina 30-årspresenter egentligen?
• Måste Elsa ha den där för korta rödrutiga klänningen hela tiden? På ett bokomslag dessutom? Girl, no.
• Varför tyckte folk att den där guldiga ananasen var en snygg inredningsdetalj? Sjukaste någonsin.
• Att Ida Sjöstedt hyllas? Haha okej.

Lika bra att lämna stan

Mycket och ingenting, som vanligt. Jag tittar på Vänner-repriser på dagarna och förstör mitt liv om nätterna. På min avslutningsöl på jobbet ramlade jag ner för en marmortrappa, dunsade ner för hela, och låg medvetslös i flera minuter. Sen bar någon in mig i en taxi och jag vaknade med plåster på fötterna och mortadellaliknande blåmärksben. Aja.

Sen blir jag uppspelt över twitterflirtar tills jag inser att de bara är artiga, att de har flickvänner och noll intresse av mig. Så gulligt blygt att inte våga följa mig tillbaka! Haha.

Mycket sånt här också:

Lycka till!!!

Sen har jag blivit nekad av CSN eftersom jag inte tog tillräckligt med poäng senast jag pluggade (omskrivning, jag tog inga poäng). Skickade ett snyftbrev men fick till svar att "det var för svårt :c" inte är en legitim anledning till att inte klara tentorna. Nä...hä? Töntar.

Flyttar till Göteborg om en vecka och hmm, det känns inte som att mina kompisar är så ledsna över det? Nu är jag självupptagen igen men nog trodde jag att de skulle vilja hänga med mig mer innan flytten. Jag trodde typ att jag skulle få en avskedsfest, en liten karneval, tillägnad mig. Men jag ska allt visa dem, om en vecka sitter jag där med mina nya vänner måsarna! Mamma sa i alla fall att hon kommer få ett sammanbrott när jag åker och det känns bra. Jag vill att mina nära och kära ska behöva söka hjälp av saknad.

Nu ska jag återgå till att vara sjuk och gnällig, det bästa man kan göra när man bor hos sina föräldrar. Har idag fått nya ELLE, min favoritjuice och två påsar ostbågar av mamma. Oj nu kommer snart ett eget litet sammanbrott här.

Puss.

Mot oändligheten

Sista veckan på jobbet nu och jag snoozar men är på gott humör. Sista veckan hallå! Nu är de flesta tillbaka från semestern så det är enkelt att komma ihåg vilkas bordsskick jag inte kommer sakna (allas) och roligt att se vilka som gått upp i vikt över sommaren (jag med...).

Jag är rädd att jag på min avtackning ska få frågan vad jag kommer sakna mest från min tid här. Det kan bli pinsamt. Jag är även irriterad över att den tidigare traditionen att alltid köpa något dyrt på Svenskt Tenn i avskedspresent har lagts ner på revisorns inrådan. Kommer få ett bokmärke som tack för de här tre åren.

Det är nu mitt nya liv börjar. Jag har ingen aning om hur det kommer bli, vad som kommer ha hänt om ett år eller så. Jag kanske kommer hata Göteborg, jag kanske kommer krångla mig hem med en ny flyttbil om ett halvår. Jag kanske blir oplanerat gravid med någon jag är nykär i och tänker whatever och föreslår fika istället för öl när jag träffar mina kompisar igen i Stockholm. Jag kanske jobbar hårt - eller blir upptäckt! - och får ett jättebra jobb så att mitt lånelöfte bara växer. Kanske händer det ingenting. Oavsett så kommer jag inte längre jobba här och jag kommer lära känna nya personer. De kanske också är irriterande men de är i alla fall nya. Skål för det ändå.

Måendet

Jag avföljer twittrare som skämtar om att de inte vill gå till anorexiakliniken för att jeansen i storkel 24 har blivit så rymliga, och samtidigt är jag nära på att lägga upp den här typen av bilder på Instagram.

Göteborgspolisen är timmar bort

Ryktet om min flytt har spridit sig och them boys be calling. Härom natten fick jag efterlängtade samtal och sms från Stockholms slirigaste, fräknigaste och snyggaste (egentligen snälla) bad boy. Och igår på Trädgården mötte jag det gamla juristexet. Solbränd och bjudig charmade han in mig i famnen. Berättade glatt om kostymen för 11000 han köpt tidigare under dagen. Att vara imponerad av kändisskap och/eller rikedom känns väl som ungefär det vanligaste i hela världen men i mitt gäng är jag pinsamt ensam om det. Jag skäms över det men samlar å andra sidan på mig många spännande historier. Jag har noll integritet så när gamla gubbjournalister messar mig och vill ha bilder fnissar jag fortfarande förtjust trots att jag inte är nitton längre och borde veta bättre.

I alla fall. Jag och juristen gick från Trädgården för att nakenbada i Årstaviken och det var såååå... drömmigt. Ligg, musik och hala bröst. Därifrån tog vi taxi hem till honom där han bjöd mig på någon internetdrog som fuckade upp mig totalt. Jag hallucinerade, jag räknade alla mina tänder, jag kunde känna hjärnan pressas ut ur mitt bakhuvud. Spydde sedan ner hela hans köksgolv (på morgonen stod en mopp och väntade på mig...) och hade maratonsex i fyra timmar. Rolig kväll!

Jag har nog inte tagit droger på säkert fem år och jag är inget stort fan av det. Antingen känner jag ingenting (kokain) eller så blir jag helt borta och får skämmas över mig själv. Jag tycker det är obehagligt att inte veta vad som händer och jag tycker INTE det är soft att lämna kroppen och tro att jag ska dö.
I Stockholm nu för tiden känns det som att mer eller mindre alla tar droger. Eller, alla coola och roliga personer i alla fall. Många tar det väl regelbundet men framför allt ser jag mycket av den här "varför inte"-attityden. Typ som de som kan röka cigaretter en hel kväll men bara en gång i månaden och det räcker. Mardrömmen är ju att bli en junkie men jag tycker ju inte ens om att göra det någon gång ibland så det är lika bra att låta bli. Men man ska aldrig bli dömande, det är farligt och dumt. Jag har varit en dömande person och det slår alltid tillbaka på en förr eller senare.