torsdag 31 juli 2014

Göteborgspolisen är timmar bort

Ryktet om min flytt har spridit sig och them boys be calling. Härom natten fick jag efterlängtade samtal och sms från Stockholms slirigaste, fräknigaste och snyggaste (egentligen snälla) bad boy. Och igår på Trädgården mötte jag det gamla juristexet. Solbränd och bjudig charmade han in mig i famnen. Berättade glatt om kostymen för 11000 han köpt tidigare under dagen. Att vara imponerad av kändisskap och/eller rikedom känns väl som ungefär det vanligaste i hela världen men i mitt gäng är jag pinsamt ensam om det. Jag skäms över det men samlar å andra sidan på mig många spännande historier. Jag har noll integritet så när gamla gubbjournalister messar mig och vill ha bilder fnissar jag fortfarande förtjust trots att jag inte är nitton längre och borde veta bättre.

I alla fall. Jag och juristen gick från Trädgården för att nakenbada i Årstaviken och det var såååå... drömmigt. Ligg, musik och hala bröst. Därifrån tog vi taxi hem till honom där han bjöd mig på någon internetdrog som fuckade upp mig totalt. Jag hallucinerade, jag räknade alla mina tänder, jag kunde känna hjärnan pressas ut ur mitt bakhuvud. Spydde sedan ner hela hans köksgolv (på morgonen stod en mopp och väntade på mig...) och hade maratonsex i fyra timmar. Rolig kväll!

Jag har nog inte tagit droger på säkert fem år och jag är inget stort fan av det. Antingen känner jag ingenting (kokain) eller så blir jag helt borta och får skämmas över mig själv. Jag tycker det är obehagligt att inte veta vad som händer och jag tycker INTE det är soft att lämna kroppen och tro att jag ska dö.
I Stockholm nu för tiden känns det som att mer eller mindre alla tar droger. Eller, alla coola och roliga personer i alla fall. Många tar det väl regelbundet men framför allt ser jag mycket av den här "varför inte"-attityden. Typ som de som kan röka cigaretter en hel kväll men bara en gång i månaden och det räcker. Mardrömmen är ju att bli en junkie men jag tycker ju inte ens om att göra det någon gång ibland så det är lika bra att låta bli. Men man ska aldrig bli dömande, det är farligt och dumt. Jag har varit en dömande person och det slår alltid tillbaka på en förr eller senare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar