De luktar gott och lägger handen om midjan på en så som man alltid har önskat

Hej och välkomna till den amerikanska fördomen om vad tjejer gör när de pluggar på universitetet! 
Det börjar nämligen bli lite girl-on-girl i klassen nu… I helgen blev min kompis uppraggad av en tjej och de bytte nummer och messar nu varje dag. Så spännande! Varken jag eller min kompis har några tidigare lesbiska erfarenheter och jag är nog inte riktigt redo att prova det heller. Jag menar ligga, dejta, den grejen. Dock att jag och en bisexuell tjej i klassen hånglade jättemycket igår. Det var så mjukt och härligt! Sen såg jag att hon hånglade med en annan klasskompis (tjej) och blev lite svartsjuk. Löste det genom att luta mig över bordet och sticka tungan i mun på en sju år yngre kille. Inte lika mjukt?

Ni vet så som 9 t 5 beskriver sitt gymnasiegäng? Att de hängde hela tiden och hånglade med varandra på varje fest. Så är väl typ min klass. Både kittlande och ångestframkallande. 

De som fattar fattar

Nu kommer min elitism smyga sig in i bloggen igen men fan vad less jag blir när folk i min omgivning inte fattar grejen. Uppgiven, irriterad. Jag överreagerar möjligen men det här är ett stort problem nu när jag dagligen umgås med lantisar (förlåt!) och nittiotalister.

Först var det en tråktjej i min klass som sa något jag först tog som en komplimang. 

- Ditt hår är så retro Amanda!  
- Åh, tack!
- Ja, så himla åttiotal sådär!

Fuck yooooooooouuuuu. Du har naturligtvis fel men jag vill inte att du pga skeva referensramar ska gå runt och tro att jag gillar åttiotal. Det är typ det taskigaste nån har sagt till mig.

Sen igår när jag kände mig så fin i mitt höga och Brigitte Bardot-inspirerade mjukrufs var det två andra i klassen som sa att jag verkligen fått till cheerleader-stilen bra. Alltså VA?! Fruktansvärt pinsamt om man skulle styla sig själv som en cheerleader. 

Jag förstår att alla inte fattar koncepten jag inspireras av. Tar inte illa upp när blickarna avslöjar att de tycker min kjollängd är konstig och inte fattar att det är en blinkning till Prada AW13. Det är okej, det är inte för andras skull jag gör det. Att jag tycker att en mix av rödluvan och klumpiga sneakers är typ världshistoriens bästa look (Rödluvan in the hood!) behöver jag ingen bekräftelse på. Att det bara är min enda lika nördiga kompis som fattar mina kopplingar mellan Monkis vårhattar och Elsa Beskows Putte i blåbärsskogen är förståeligt. Men någon jävla måtta får det väl ändå vara. Jag orkar inte med personer som kopplar platinablonda lockar till Christina Aguilera istället för Marilyn Monroe. Som tycker att det är hetare med djupt urringat än cleant höghalsat. Som tror att pinterestigt lavendelfärgat hår är punkigt. 

Och man kan ju inte säga något heller. De skulle säkert iofs inte ens förstå mina pikar. 

Puss och kram från världens bussigaste kompis. 

EDIT: Haha, inser nu att vi kanske bara inte har samma smak. Igår tvingade de mig att se nån trailer för en ravefestival i typ Ungern. Jag ba, men fy alla har typ bar överkropp och knälånga shorts. Och ewwwww, de går runt barfota! Vad är det här för hippies? Kille i klassen: jag brukar gå runt barfota i Stockholm på sommaren.

Ok……………………

Regression

Sedan jag flyttade till Göteborg har jag börjat bete mig konstigt. Inte konstigt som att jag ligger med killar jag hatar eller struntar i studierna som jag egentligen tycker ganska mycket om. Nej, konstigt på ett ganska allvarligt sätt. Jag tror att jag har skrivit om det lite lättsamt här förut men jag pratar alltså för mig själv. I olika sammanhang, rum och humör men alltid när jag är ensam. Oftast bakom en stängd badrumsdörr eller sittandes på trasmattan i köket. Jag säger: 

1. Jag hatar dig. Eller snarare jaghatardigjaghatardigjaghatardigjaghatardigjaghatardig till jag är klar och kan resa mig upp igen. Orden är riktade mot mig själv alltså och kommer oftast sekunden efter jag tänkt på nåt ”jobbigt”. Typ att jag för sex år sedan sa något till en chef som hen inte skrattade åt eller kanske att jag inte fick svar på ett sms jag skickade kvällen innan.
2. Jag älskar dig. Händer ganska sällan och är inte riktad mot någon speciell förutom uppenbarligen någon annan än mig själv. Vill väl sägas till någon antar jag, sånt kan man ju längta efter när man är ensam och deppig. Hade varit fint om det var riktat till mig när jag sa det men haha, nejjj. 
3. Ropar på mamma. Väldigt ofta. Kan hända mitt i tandborstningen, så fort jag vaknar på morgonen eller när jag kollar på en rolig film. När som helst egentligen.
4. Jag har bajsat på mig. Det är ju väldigt konstigt, eller hur? Det har jag ju självklart inte gjort, i alla fall inte på typ två år (efter ett hemskt långkok på Nosh&Chow, på trottoaren på Högbergsgatan ca 50 meter från min port, säg inget till nån). Just den återkommande sägningen oroar mig mest eftersom den gör att jag misstänker regression. Alltså att jag mentalt gått tillbaka till en ålder då jag inte behövde ta tag i de problemen jag har nu. En ålder då man berättar för folk att man bajsat på sig så att de kan hjälpa en. 

Jag har varit med om det här förut. Dels att prata för mig själv, men då har bara de tre första punkterna behandlats, men också att bli en bebis. Jag pratade när jag bodde själv efter mitt och Fredriks uppbrott, jag jollrade under det sista året vi var tillsammans. Det var hemskt, nu när jag tänker tillbaka på det. Och mycket konstigt att han inte reagerade mer. Jag pratade bebisspråk, ville att han skulle stoppa om mig, var trotsig som en tvååring, sov med gosedjur. Det sista året sög ju minst sagt men är det alltså såhär jag blir när jag inte orkar deal:a? Och viktigare: är det här en varningssignal utan like? Eftersom jag har mått dåligt sen högstadiet vet jag inte riktigt hur det är att må bra och då är det svårt att definiera när det är riktigt illa. Jag har en grundinställning om att vadå, alla mår väl såhär? För jag vet inget annat liksom! Kanske är det inte så? När första timmen med min nya psykolog var slut frågade han mig om jag känt några ångestpåslag under sessionen och jag svarade nej. Hmm okej, för jag har sett flera gånger att du har fått ångest men du är förmodligen så van att du inte märker det längre, sa han då. Fan va deppigt. Men vi ska ses igen på tisdag.

En like är en like?

Jag lever verkligen för mina likes. Jag är väldigt aktiv på Facebook och Instagram och om jag får mindre än tre likes tar jag ofta bort posten. Vill ha en populär wall att gå tillbaka till. Det där skämtet om att det finns en app som visar vem som går in på din profil oftast och att appen är en spegel stämmer FÖR bra in på mig.

Det finns ju olika typer av gillare och jag blir olika glad beroende på vem det är. Fd svärföräldern som gillar allt blir jag nästan obekväm inför. De gamla klasskompisarna från lågstadiet som plötsligt dyker upp gör mig överraskad och glad. Den vanliga fanskaran av coola och gulliga tjejer som gillar mig ligger mig varmt om hjärtat. 40-åriga männen från reklambyråer eller kvällstidningar får mig att le triumferande. När ett gammalt ligg like:ar blir jag odrägligt nöjd med mig själv.

Det kan väl inte bara vara jag som är medveten om like-etiketten? Typ att man alltid ska gilla sina tjejkompisars selfies, att man ska vara generös med beröm om någon är rolig (nästan oavsett vem det är) och att man verkligen måste veta var man har varandra innan man börjar like:a loss ett ex bilder (och att selfies nästan alltid är förbjudet såvida man inte vill sända ut en specifik signal). 

Jag har funderat mycket på det här och framför allt då när killar jag med bristande framgång raggat på börjar gilla allt jag gör. De förstår väl att de visat att de gillar mig tillbaka nu? Att det är ett tecken på att det är okej för mig att bli kär i dem igen? Eller förstår de inte det? Förstår inte jag?

Killen i Göteborg som jag gillat så länge, varit på så länge, blivit dissad av så mycket, har sedan i julas börjat gilla allt jag gör på Insta. Han har även gillat samtliga av mina selfies och det gjorde han inte ens när vi hade en bra relation och sextade. Jag har rådfrågat runt på barer och i FB-chatter och vissa säger att ja, det är tydligt att han gillar dig när han poke:ar sådär, annars är man försiktig med att visa sån uppskattning. Andra säger att mja, du säger att du inte varit på honom på länge? då kan det helt enkelt vara så att han saknar din bekräftelse och vill lura dig att ge honom mer. Men kan man vara så taskig och manipulativ? Då blir jag lessen. 

Inte för att jag kan göra något åt det förresten. Inte mer än att like:a tillbaka. Jag har lovat mig själv att aldrig mer krypa för honom så som jag har gjort, nu är det hans tur om det ska hända nåt. Men jag följer hans dagar på internet och väljer barer efter vilka jag vet är hans favoriter. Jag ser i flödet att han har nya beundrarinnor som postar hjärtögon och skriver kl 01 på en onsdag att de har en crush och tycker hans mun är så snygg. Och jag lutar mig tillbaka och ser hur han inte svarar på deras kommentarer. Och like:ar mig. Åh Gud vad jag älskar internet. 

Tjejerna mot killarna

Åh det är som att vara tillbaka i högstadiet, förutom att jag verkligen inte fick ligga med någon då. Alla i klassen vet om vem som har varit med vem och på chatten åååh:ar och uuu:ar vi över de mer och mindre gulliga killarna. Vi diskuterar inte vår litteratur, vi pratar om vad han sa då och hur vi ska ha håret på nästa föreläsning.

han verkar så osäker och det är så himla gulligt, jag måste få honom att förstå att jag gillar honom och att han inte behöver vara nervös! såg du hir hans händer darrade på lektionen?

ja vet inte vad jag ska göra, är så rädd att han ska göra som med Mickis och hångla med mig hela kvällen på röda sten och sen bara hoppa in i en spårvagn utan att säga nåt :(((

han sa att han inte har legat på ett och ett halvt år! gubben!!!

Osv.

När vi är ute börjar vi hoppa när Teenage dirtbag med Wheatus spelas och vissa dricker smultronvin ut plastflaska.

Det är väldigt roligt faktiskt.

Bästis istället för bukis

Det finns en tjej i min klass, inte seminariegruppen utan hela stora klassen, som är så oerhört söt. Hon ser ut som en indieängel. Jag skulle nog säga att hon är den vackraste tjejen jag har sett men även väldigt trevlig. Jag har hört skvaller om att grisen vill "göra saker med henne" och tanken på det har stört mig så mycket att jag var tvungen att göra något åt det. På en fest igår såg jag henne på andra sidan rummet och stövlade fram. Det visade sig att jo, de har pratat och han har lagt till henne på Facebook. Jag varnade henne och sa att han är en psykopat som verkligen inte alls är så trevlig och smart som han verkar. Och att han flickvän! Hoppas att hon inser vilken tjänst jag har gjort henne och att vi kan bli bästisar nu. Ingenting stör mig så mycket som när idioter lyckas charma sig till fina personer. Det kanske kan bli mitt mission här i Göteborg, att ligga med hemska människor för att sedan kunna varna resten av stan.

Gotta catch 'em all

Kul att jag sedan september legat med tre killar i klassen. Första var odjuret ni vet, han med tjej och allmänt oskön stil. Andra hade jag dåligt samvete för då han redan hållit på lite med en annan tjej i klassen och hon helt uppenbart gillade honom rätt mycket. Men det löste sig. Den tredje vaknade jag med i morse efter att jag varit så fruktansvärt jävla övertydlig att jag skrattat flera gånger för mig själv idag.

(Apropå absolut ingenting och utan något inledande flirtande:)

- När går din spårvagn?
- Vänta jag ska kolla...
- Sov gärna hos mig istället!
- :O

Hehe. Men nu finns det tyvärr inga godbitar kvar så jag är väl tvungen att vidga mina vyer.