Dream baby dream

Malmö har sagt till mig att hans drivkraft för att åstadkomma saker i livet länge har varit att imponera på mig. Exakt så har jag också känt. När jag skrev arbetsprover både förra gången och i år hade jag hela tiden i bakhuvudet att han skulle få läsa och försökte därför göra allt så perfekt som möjligt.

Han, vissa av mina kompisar, min pappa, mina mobbare från högstadiet och de med bokkontrakt från kulturklassen i gymnasiet är de jag vill imponera på. Och han i Göteborg. Just nu väldigt mycket han i Göteborg. I flera år har jag försökt lyssna på så cool och tung musik som möjligt när jag sett att han varit online, för att sedan ganska nyligen upptäcka att han inte ens följer mig på Spotify. Kul att man försöker.

Jag dagdrömmer väldigt mycket om att intervjuas i Babel som en ung och överbegåvad tjej. I samma liga som Lena Dunham, First Aid Kit och Françoise Sagan. Att jag ska ha skrivit en bok så spot on, rolig och tänkvärd att alla ba kommer fram på stan och sånt. Kanske borde börja på det projektet snart.

Faktum är att jag har börjat lite men bara 5000 tecken än så länge. Två A4. Plus en miljard små anteckningar i mobil och mappar. 

Varför det är så viktigt för mig vad andra tycker, att kritiker fattar och att kompisar blir tårögda, är väl en legitim fråga. Jag vet inte. För att jag är ängslig kanske? Dåligt självförtroende blandat med övertro på mig själv. Jag vill vara speciell, jag vill att andra ska respektera mig. Jag vill att tvivlarna ska ändra uppfattning och säga oj jaha, jag trodde att hon bara var flamsig och medelmåttig. Jag vill bli odödlig och googlad, jag vill föda avundsjuka och missunnsamhet. Jag vill att gamla ex ska skryta om att de legat med mig. Jag vill få fyllemess från folk jag inte känner. Jag jag jag. 

Jag hoppas att en möblerad andrahandslägenhet i ett regnigt Göteborg, långt bort från kompisar och DN-recensenter, kan få ner mig på jorden lite och kanske ge mig stoff till ett bokmanus som faktiskt säger någonting och inte bara finns för att jag vill att det ska finnas. 

Personalfest igår

Ganska tråkig och händelselös fest förutom att de jobbiga var ännu jobbigare, att jag blev upphånglad av en vuxen karl som nu säkert skäms idag och att jag dansade tätt under stjärnorna med en kille jag stör mig på på jobbet men vill hångla med på festerna. På väg till McDonald's idag mindes jag plötsligt att jag avslöjade för min chef att jag haft sex i ett av konferensrummen och sen visade jag även alla mina pinsamma ensidiga sms-konversationer för honom. Ska ju ändå snart sluta, long hair don't care.

Insikt:

Jag är en mindre bildad Ester Nilsson. Besatt och konstig, absolut en sån som skulle kunna lämna jag älskar dig-lappar i kylskåpet.

Ni vet.

"Varför fattade hon inte att avgrundsångesten över ett obesvarat sms var densamma varje gång och att enda sättet att undvika den var att inte skicka några?"

Day & nite

Obsa klockslaget........................

Jag hade så tråkigt på midsommar (Orange is the new blacks svintrista andra säsong) att jag blev full på söndagen istället. På sunkhak på Folkungagatan satt jag och sms:ade som en idiot. Det här är alltså samma kille jag för inte alls speciellt länge sedan messade till och bad om ursäkt för mina utspel och konstiga sms men att mina mediciner inte går ihop med alkohol. KONSEKVENT MAN E.

Det här var dock oundvikligt eftersom jag tänker på honom dygnet runt. Alltså hela tiden. Jag dagdrömmer om hans läppar och på nätterna ser jag vår återförening framför mig. Hälften av mina anteckningar i mobilen handlar om honom. Därför är det ju extra bra att jag gör bort mig hela tiden, eftersom tanken är att vi ska vara ihop hela livet menar jag.

Fast han svarade faktiskt. Inte på det jag ville veta utan att han trodde att jag skulle gå på den där andra skolan. Men ändå. Ett svar! Flera stycken tom, man kunde nästan kalla det för en konversation!

Så kär. Så kär så kär så kär.

Du kan gå din egen väg

Deppen över misslyckandet med skolan höll inte i sig så länge utan nu är jag istället förväntansfull och pirrig inför flytten till Göteborg! Senaste gången jag flyttade var för 19 år sedan (då från Göteborg till Stockholm) så jag är inte direkt van vid att lära känna en ny stad och hitta nya vänner att dricka öl med. Men det får gå.

Jag tänker mig att jag pluggar någon kurs på universitet och samtidigt skriver på min bok. Lugnar ner mig lite och slutar sms:a killar som ändå inte svarar. Min kollega (som är duktig och cool copy) sa att det här kanske är min chans att slippa reklambranschen och hitta något annat kul att göra. Leva lite bohemiskt och somna sent. Jag tror att det blir fantastiskt. Det måste nog bli det.

Men jag är fett orolig för hur min lugg ska klara sig i regnet.

Fan också.

Tänk att Fredriks död och besvikelse angående ansökningar till skolor ska sammanfalla varje år. I går var en tung dag.

Ett år sedan han dog och ingen skola ringde mig om positiva antagningsbesked. Jag följde alla glada kommande reklamstudenter på Facebookgruppen, hur de skrek ut sin glädje i kommentarsfälten och med utropstecken visade exakt hur lyckligt lottade de var. Kul för dem.

Och Fredrik. Jag fick bilder från hans sten i minneslunden och tittade på gamla foton av honom.

När jag kom hem brast det. Jag föll ihop i köket och grät mer än jag gråtit sen förra juni. Högljutt, osmickrande gråt. Pappa kramade mig och det första jag tänkte på i andningshämtningarna var hur kort han är. Hur har jag inte märkt det innan? Han sa att det kanske är bra för mig att få lite miljöombyte, att det ju hänt så mycket hemskt i Stockholm de senaste åren. Och visst. Men även om jag velat flytta till Göteborg, vill?, så känner jag mig än en gång ratad av den där elitistiska jävla skolan. Och jag känner att det inte spelar någon roll att jag tänker på arbetsprover dygnet runt i tre månader och DESSUTOM är en fucking naturbegåvning för de vill tydligen inte ha mig. Det svider.

Alla frågar mig om jag har hört något, alla letar efter blänk i mina ögon.

Vi hånglade mot en bil i hans parkeringshus

Jag önskar att jag hade sagt till någon igår att jag fick ett återfall på arkitekten för då hade det varit så mycket roligare nu att berätta att jag sov hos honom i natt.  

Tanken var att vi skulle ta en öl bara, jag och Klara, men det slutade på Strand som hade premiär för någon klubb. Vi träffade bekanta, jag ställde frågor som jag inte står för nu i efterhand. 

I min samtalslista kan jag se att jag ringde honom 00:00 och det betyder väl ingenting men ändå, 00:00. Han blev väldigt förvånad, vilket jag förstår, men glad! Förstår inte hur jag vågade ringa. Vi sågs senast i typ augusti och han är så sjuuuuukt snygg. Det finns en bild på honom på Facebook och trots att mina kompisar sällan har samma killsmak som jag svimmade de nästan när jag visade den bilden. Förstår inte hur jag vågade ringa. Jag mötte honom i Tantolunden och vi började hångla en sekund in i hälsningskramen. 

Jag hängde med honom och hans kompis och vi lyssnade på Aprilhimlen och ramlade rakt ner i gräset. Sån jävla klyscha men helt sant, jag har skrubbsår att visa upp. Klara hade jag tappat bort. 

- Minns du när vi var på Fjällgatan och hånglade på en bänk i fem timmar? Augustinatt och allt.

- Klart jag minns, det var så sjukt romantiskt.

- JAG VET! Trodde att det bara var jag som tyckte det!

- Nejdu.

Dog. När vi träffades första gången var vi på Debaser och jag raggade egentligen på hans kompis men det slutade med att vi tog en soluppgångspromenad upp på Fjällgatan och ja, det var helt otroligt. Jag blev såld och trots att det var alldeles för pinsamt och tidigt dök jag upp när hans band hade spelning. Jag kunde inte hålla mig. Sen åkte han till Berlin och jag såg honom inte på tio månader. 

Han är en sån som gör mig nervös och fumlig och det händer nästan aldrig. Men han har kommit in på en designskola i New York så det går väl åt helvete det här med.

När han skjutsade mig hem till honom revs min sidenjumpsuit upp på hans pakethållare men jag är inte ens ledsen. Nu är klockan 09:47, är det för tidigt att höra av sig igen?