Fan också.

Tänk att Fredriks död och besvikelse angående ansökningar till skolor ska sammanfalla varje år. I går var en tung dag.

Ett år sedan han dog och ingen skola ringde mig om positiva antagningsbesked. Jag följde alla glada kommande reklamstudenter på Facebookgruppen, hur de skrek ut sin glädje i kommentarsfälten och med utropstecken visade exakt hur lyckligt lottade de var. Kul för dem.

Och Fredrik. Jag fick bilder från hans sten i minneslunden och tittade på gamla foton av honom.

När jag kom hem brast det. Jag föll ihop i köket och grät mer än jag gråtit sen förra juni. Högljutt, osmickrande gråt. Pappa kramade mig och det första jag tänkte på i andningshämtningarna var hur kort han är. Hur har jag inte märkt det innan? Han sa att det kanske är bra för mig att få lite miljöombyte, att det ju hänt så mycket hemskt i Stockholm de senaste åren. Och visst. Men även om jag velat flytta till Göteborg, vill?, så känner jag mig än en gång ratad av den där elitistiska jävla skolan. Och jag känner att det inte spelar någon roll att jag tänker på arbetsprover dygnet runt i tre månader och DESSUTOM är en fucking naturbegåvning för de vill tydligen inte ha mig. Det svider.

Alla frågar mig om jag har hört något, alla letar efter blänk i mina ögon.