2012

Om jag ska sammanfatta det här året måste jag nog även gå tillbaka till 2012 eftersom det var där helvetet började. På nyårsafton 2011/2012 försvann min pojkvän med en av mina bästa kompisar. De var borta jättelänge men jag tänkte inte så mycket på det eftersom vi var på Södra Teatern med så många rum och trappor. Man tappar bort varandra där ibland. Jag stod med mina andra kompisar och pratade om hur kär jag var i min kille. Jag sa att jag hoppades att han älskade mig lika mycket och att han har svårt att visa det ibland. Hans och mina kompisar stod i en ring runt mig, vi hade precis beställt whisky och trängdes i en trappa, och de sa som i kör att det syns på honom att jag betyder allt för honom. Strax därefter dök han och min kompis upp igen. Vi dansade vidare och det slutade med efterfest hemma hos oss. Till slut var det bara vi och kompisen han varit försvunnen med kvar och när hon skulle gå insisterade han på att han skulle hjälpa henne haffa en taxi. Han var borta så länge att jag hann somna innan han var tillbaka.

Några dagar efter nyår åkte jag till London med min familj. Allt var fortfarande som vanligt. Puss puss hejdå, vi ses om några dagar.

En kväll några veckor senare gick vi ut tillsammans men splittade någonstans. Han åkte hem till sin kompis för att spela tvspel och när jag kom hem vid halv fyra och han inte var där messade jag honom för att fråga om han skulle sova hos kompisen. Sms:et dök upp på mobilen som låg kvarglömd på nattduksbordet. Jag öppnade den och såg meddelande på meddelande från min kompis. Nyårskompisen. De hade träffats när jag var i London för att de behövde prata. Vad fan behövde de prata om? Resten av natten satt jag lutad mot väggen med armarna i kors och väntade. 

Det här kommer bli långdraget hur odetaljerad jag än är men okej. Han var på henne. Han ville kyssa henne. Han frågade om inte hon också känt att det alltid varit något mellan dem. Hon sa nej nej nej. 

Till mig kom han bara med en massa bortförklaringar som jag såklart gick på. Jag var ju kär. 

Bortförklaringar som jag sedan återberättade för mina vänner för att rentvå honom. Känslan då när man får den riktiga storyn tillbaka från dem. Jag ville inte träffa henne, hon som allt kretsade kring, men de andra kompisarna hade ju fått höra allt från henne. Jag grät så mycket på så många barer för när veckorna gick kom det bara fram mer och mer. Han ljög för mig och han grät. Jag ville komma över det och fortsätta kramas. Fortsätta ha det bra. Långsamt gick det över och till slut kunde jag träffa min vän igen. Men svartsjukan mot henne gjorde mig stel och kall.

Våren minns jag inte. Jag minns på riktigt ingenting från våren och sommaren. Men sen i september eller vad det var blev vi bjudna på en kräftskiva i Norrtälje. Och där hände det igen. De försvann i typ en och en halv timme och svarade inte på mobilen. Jag var helt hysterisk och trodde att de blivit kidnappade, att de mördats i mörkret, att... att de låg och hånglade på någon äng. Till slut skymtades de i mörkret. Hon gick rakt in till tjejgänget. Han famlade efter mig. Jag låg utmattad av sorg på en motorhuv och grät. Sparkade, skrek åt honom, puttade honom ifrån mig. Han var så full att hans ögon såg ut som fiskögon. Helvete. Ville aldrig mer se honom och han fattade ingenting. Försökte pussa mina öron.

Exakt samma grej hade ju hänt igen. Han hade varit på henne och hon tyckte att de skulle reda ut det hela. De tappade tidsuppfattningen, tydligen. Jag sov i soffan den natten och sen tvingade jag honom att köra hem oss så fort han vaknat på morgonen. I min pappas sportbil körde han alldeles för fort genom snirkliga skogsvägar medan tårarna rann ner för mina kinder. Om han hade blivit stoppad för att blåsa hade körkortet rykt på en gång. Jag har aldrig någonsin brytt mig mindre.

Och månaderna efter det här var lika svarta som våren. Det jag minns är att jag började gråta så fort jag gått av tunnelbanan efter jobbet och gick hem på Götgatan. Att man alltid träffar någon man känner på den gatan stämde inte den hösten för jag såg ingen, ingenting. Så fort jag kom innanför dörren la jag mig på sängen och grät. Och när det blev helg la jag mig i soffan och sov bort den. Varje helg. Han ville fika, han ville gå på promenader. Jag ville bara sova och gråta.

Till sist gjorde vi slut. Jag hade varit ute med mina gamla kollegor och berättade vad som hade hänt för dem. De fattade ingenting och sa att jag måste göra slut. Amanda, du måste göra slut! Jag hamnade på Baba Sonic, hånglade med en gammal flirt och sen på morgonen gjorde jag slut. På torsdagsmorgonen innan jag gick till jobbet gjorde jag slut. 

Han bodde kvar i en månad. Sen sju månader senare var han död. Men det tar vi i inlägget om nästa helvetesår, 2013.