Har du rika föräldrar finns det saker du aldrig förstår

Jag hade aldrig flugit Business förut. Jag vet, det är löjligt att bli exalterad över en sån grej men jag tyckte att det skulle bli så spännande. Valde reskläder med omsorg för att passa in, för att se sval och världsvan ut.

Det är svårt för mig att balansera min personlighet då jag i sällskap av mina föräldrar är fin i kanten, parfymerad och rik men med mig själv och mina kompisar är slarvig, kedjerökande och pank. Jag tycker om att balansera de olika personligheterna och skäms när jag råkat visa den välbärgade sidan för fel personer. Som när jag rättar uttalet på Pol Roger eller sitter på fin restaurang i Berlin och ger min kollega en lång och menande blick för att han inte tar av sig kepsen. Då skäms jag. Eller när jag berättar för mina kompisar att min flygbiljett hit kostade mer än vad jag tjänar innan skatt. Då skäms jag jättemycket. 

Det är lite konstigt att behöva balansera de där olika sidorna så mycket men det är så det ligger till. Jag vet att ingen på Kafé 44 tar mig på allvar när jag svassar in med Chanelparfym och att alla tror att min pappa är moderat bara för att han spelar golf. Det är sjukt störande men jag förstår det samtidigt för jag är likadan. Jag är uppvuxen med brats och jag hatar brats så mycket. Ger dem aldrig en chans, vill inte prata med dem. Jag ser en kotlettfrisyr eller ett par spetsiga skor och sen har jag dömt ut den personen för gott. Att jag är den snobbigaste och bratigaste personen i vårt gäng, by far, det tänker jag inte på så ofta. Jag är ju inte sån egentligen? Alla kashmirtröjor från Givenchy, sammeten från Prada och den där sidentunikan från Anna Sui är ju second hand. Det är på låtsas och på riktigt. 

Hur som helst. Mer än någonting annat har jag ju förstås svårt att passa in i de fina salongerna. Man ser i mina ögon att jag inte är van. Och framför allt såg man det nu när jag flög hit.

Jag knölar in min jacka i utrymmet ovanför sätena för jag vet inte att det snart kommer en flygvärdinna för att hänga in alla kappor i en garderob. Jag dricker sju glas champagne bara för att jag kan. Jag ser att de som är vana, de som passar in, de som inte ser det som något spännande att åka flygplan och få kuddar med riktiga örngott, de dricker mineralvatten istället. De äter inte upp alla bakelserna vi får under afternoon tea:t. De ber inte om fler heller. Jag dricker åtta glas champagne.

Jag har klätt mig i ljusblå kashmirtröja och rosa pashmina för att passa in, jag tror jag minns koderna från högstadiets blondiner. Under lunchen spiller jag något brunt på pashminan och snart hänger klistriga snorsträngar från mun och näsa till armveck och ljusblå kashmir.

Jag har en 18 timmar gammal tampong i mig och jag undrar om jag luktar. Ska försöka undvika knarkhundarna när vi landar för jag vill inte ha någon uppmärksamhet riktad mot mitt skrev. Jag känner den och hur den ser ut, den är slemmig och gråbrun och död. Som en sönderskuren tumme som inte fått andas under för tight påsatta plåster. Så känns den. De andra luktar citrus och mineralvatten. De tittar på mig när jag för nionde gången på tre timmar går in på toaletten för att torka bort ljusrött och tunt blod från sluttampsmensen. Om jag var van vid det här skulle jag fråga en flygvärdinna lite världsvant om en ny tampong, det finns säkert, men det vågar jag aldrig göra.

Det är inte en mänsklig rättighet att få känna sig hemma varken på Första maj-tåg eller på ett lyxhotell. Det är inget problem. Jag är i det minst viktiga av alla ingenmansland. Men jag kommer aldrig ha något gemensamt med mina hotellrumsgrannar och det finns alltid någon i varje gäng som inte tycker att man får vara vänster om man har rika föräldrar. Det senare tycker jag är lite tråkigt. Eller mycket.