Inom mig är jag alldeles utom mig*

Jag kanske har kommit fram till någonting. Både psykologer och läkare säger att jag är duktig på att diagnosticera mig själv men då blir jag bara trött, det är väl deras jobb?

Hur som helst. Det här när jag säger jag hatar dig, jag har funderat mer på vem jag egentligen säger det till. Jo, mig själv, men det känns mer komplicerat än så. Jag har som flera personligheter inom mig, det känns som att flera amandor bråkar inne under huden. En som är blyg, mobbad och glansögd - hon säger inte så mycket. En som läser mycket och med lugn och sansad eftertanke kan prata i timmar om böckerna och musiken som berör henne, men det var länge sedan hon sa något nu. En som vill ta och känna på folk hon gillar och som utan problem kan få nya tjejkompisar redan i kön in till klubben. En som saknar sin barndom så himla mycket och som börjar gråta så fort ett foto läggs framför henne. Den personen är sårbarast av alla. Sen en som med självförtroende tar på sig kläder killar tycker är fula och aldrig vill gå vidare från förfesten. Det finns väl fler men det tar för lång tid. Men sen har jag den där lilla saten som jag hatar så mycket, som förstör allt för mig. Som inte kan hantera alkohol, som pratar för högt, som låter killar vara otrogna med mig, som har snott saker från samtliga gamla jobb, som snackar skit JÄTTEMYCKET, som inte kan bete sig. Och det är som att alla de andra amandorna bönar och ber och ba snälla sluta nu, du förstör så mycket för oss! När kom du hit, kan du inte bara dra? Innan du flyttade in här var vi visserligen utstötta och ledsna men vi var i alla fall en bra person! Och det svarta fåret, den sämsta amandan, sitter och flinar med en cigg i handen och låtsas inte höra. Askar på mattan typ.

Jag har märkt att jag ganska ofta i sociala medier pratar om mig själv i andra eller tredje person. Typ åh men älskling, inte ska du sitta här och deppa, kom så köper jag glass till dig. Till mig själv! Jag har inte funderat så mycket på huruvida det är udda för jag har bara sett det som att jag undermedvetet använder mig av nåt annorlunda litterärt grepp, men det kanske jag inte gör? Jag kanske på riktigt pratar med någon annan? 

Det är en lång och plågsam process att inse att man själv är knäpp. Om det dessutom bara är några få, om än mycket framstående, sidor hos en som pekar på det så blir det tungt för resten av amandan att ta tag i det och förstå. Det är inte vårt fel! vill jag skrika. Snälla hjälp oss, borde jag säga till psykologen på tisdag.


*Ingen får sno den här titeln för det ska min roman heta, förresten.