Hmm. Inser nu att jag fått en panikångestattack en gång tidigare. Det var natten till första dagen i skolan, alltså i september förra året. Jag var så slö efter min semester och dygnsrytmen oroade mig. Jag ville vara utvilad på uppropet så jag tog en sömntablett jag fått utskriven. En stark tablett alltså, jag antar det i alla fall. Obehaget jag kände då härledde jag direkt till pillret och jag använde dem aldrig igen utan gav bort hela asken till en snubbe som ville bli fucked up (hans ordval) på dem tillsammans med sprit. Men oj nu inser jag ju att det var exakt samma känsla jag fick då som nu. Ingen kille i närheten då utan bara stressen över att måsta somna utan att vara trött. Kan jag vara något på spåren?
Under hela mitt år i Göteborg har jag struntat fullständigt i hur sent jag har somnat vilket är väldigt olikt mitt gamla jag. Jag brukade lägga mig vid 22 för att inte riskera att vara trött dagen efter men här har jag inte brytt mig om det. Kanske har jag haft en mindre ansträngande vardag än mitt kontorsliv i Stockholm, kanske har jag blivit punkigare av denna arbetarstad. Kanske har jag varit så trött av att läsa tråkig kurslitteratur till sena timmen att insomning inte varit ett problem.
Inte för att den här teorin, om den ens stämmer, förändrar någonting i killsituationen. Det blir svårt att vara med någon som ska upp klockan sju när man bor i en etta och inte kan dra sig undan någonstans. Dessutom vill jag ju skeda. ÅH det här är ju världens sämsta kombination någonsin! Att jag ska ligga sömnlös i plågor i just de situationer det är viktigt att somna tidigt! De två senaste tillfällena har jag stigit upp och tagit ångestdämpande men mina tabletter är typ lika starka som barnalvedon så det har bara hjälpt pyttepyttelite. Om jag ber om starkare och har dem nära till hands vid sängen kanske det kan lösa sig. Eller, haha, tänk om man bara kunde få bli permanent botad och må bra hela livet istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar