Oj, livskris hallå. Jag fyller år idag men har den senaste veckan bara gråtit. Dels för att jag skrivit om min lillebror, dels för att det går så jävla dåligt att skriva om min lillebror och att jag ligger två dagar efter enligt deadline. Det blir fult och blogginläggigt medan mina klasskamrater skriver poesi med komplicerade radbyten. Dels för att jag börjat känna mig så osäker på hösten och tror att jag kommer vara sämst i klassen. Det är så många 20-åringar som kommit in på typ första försöket och jag jämför mig alltid med andra. Sen igår när antagningsbeskedet för universitet kom insåg jag att min reservplan, skrivkursen i Göteborg, verkligen gick åt helvete. Jag vet att det är svårt att komma in, bara sju personer lyckas. Men jag kom på reservplats 79!!! Nu spelar ju det ingen roll eftersom jag ändå ska flytta till Stockholm men jag såg fram emot att se om jag kunde komma in. De hatade tydligen mina prover och tycker jag är sämst. Dags att jämföra sig igen: en tjej som jag är måttligt imponerad av (hon är flamsig och har heller aldrig gett sken av att vara en språklig begåvning utan bara en sån som slänger in könsord lite oväntat för effekt) kom på reservplats två. Happ.
Födelsedagen har firats ensam i regnet på stan där jag gått omkring med mensvärk och letat presenter till mig själv åt pappa. När jag kom hem frågade mamma om jag hittat något och jag sa att jag till slut hittade en parfym jag ville ha. Köpte du den då? Va nä, det får väl han göra. Menar du att pappa ska behöva gå dit när du ändå redan var där? Ska han behöva ta sig från kontoret på Hötorget ända till Stureplan?
Och btw, födelsedagsmiddagen på stan som jag sett fram emot så mycket är inställd för mina föräldrar är trötta. Och än så länge är mina grattisönskingar på Facebook lååååångt mycket färre än förra året.
Vad som får mig att gråta ännu mer än jag (faktiskt just nu) redan gör: minnet av den här dagen när jag växte upp. Jordgubbstårta som jag inte behövde baka själv, sång och frukost på sängen, presenter köpta för att överraska och göra mig glad istället för tvång, pirr hela natten innan istället för som nu idag då jag deppig och slö masade mig upp vid 12.
27 har alltid varit min skräckålder och även om jag nu vet det jag inte visste när jag var 18, nämligen att 27 inte nödvändigtvis är en ålder då det är olämpligt att inte vara förlovad, gravid, bostadsrättsägare och mellanchef utan snarare tvärt om så kanske jag reagerar extra starkt på den här födelsedagen. Jag känner mig lite gammal och ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar