I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

Jag hade rätt, det blev svinkul och jag gillar alla i klassen. Fick en kommentar om att jag hade varit hemma på dagen men migrän är alltid giltigt, oavsett om den är verklig eller falsk. 

Jag är... besvärlig. För jag är så oerhört ångest- och konsekvensbefriad när jag är full och så extremt fosterställningig när jag inte är det. Jag tror att mina kontraster vinner över allas, ingen är så svart eller vitt. Ingen är så out there på Kåken. INGEN mår så dåligt dagen efter. 

Det här skrev jag i vår klassgrupp igår 02-nånting. 

Inte bara den vi har för mig och mina lika nervösa och osäkra ettor, utan den vi delar med de självsäkra tvåorna. Men aja. Tvåorna säger att jag är skönast evör och klämmer nästan sönder mig när vi ses i korridoren och jag egentligen bara vill sjunka genom jorden. Jag såg några i klassen stå och läsa inlägget och hörde dem: hon är ju ISKALL, jag dör. Och jag står en meter därifrån och suger på en cigg och ba mm, jag är iskall. Jag bryr mig inte om nåt annat än att underhålla och vara rolig på min egen bekostnad. Jag måste börja komma ihåg hur det känns, hur de tittar på mig så som man vill att nya kompisar ska titta, dagen efter också. För just nu... Tycker jag fortfarande det är roligt men jag blir illamående av ångest eftersom jag tyvärr börjar tvivla på varför de skrattar.