Dyft

Allt allt allt handlar om skolan just nu. Eller själva skolan i sig är inte så krävande än så för att omformulera: allt handlar om rökpauserna mellan lektionerna och festerna på kvällarna. De små grupperingarna som skapats, glädjen över att vara del av en av dem. Jag mysryser när någon annan gör bort sig på nån förfest, nästan lika mycket som jag njuter när någon gör grammatiska fel i en inlämning.
Det är så oerhört viktigt för mig att de förstår att jag är rolig och smart. Tror inte smartheten har nått dem än. När en föreläsare frågade oss om den litterära kopplingen till ett verk av Andy Warhol och jag var den enda som fattade att det var Proust var det inte direkt någon som ba aaah just det, såklart. De tycker mina ordvitsar är långsökta dessutom och det är nog min hatkommentar alla kategorier. Pärlor för svin.
Under en omgång av pekleken ville någon ställa frågan om vem i klassen som är mest övertygad om att hen kommer bli något, vem som tror mest om sig själv. Den frågan blev stoppad efter protester och jag torkade svetten ur pannan i smyg. Tror nog inte att det märks utåt men jag är ganska uppblåst just nu. Väntar oroligt på att pressen ska sätta igång i skolan och lärarna ska börja såga oss så som jag har hört att de kommer göra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag har aldrig tvivlat på min förmåga i just det här. När jag inte kommit in på skolan de tidigare åren jag sökt har jag aldrig sett det som ett tecken på att jag inte är tillräckligt bra, konstigt nog. Jag vet inte om jag har en övertro på mig själv eller om jag har rätt. Och jag är så dum i huvudet för jag VET att ingen ny bekant fattar min grej, att de bara ser korta kjolar och fyllesms. De tror inte att jag kan tänka, att jag kan vara ledsen och att jag har mörka tankar. Och trots det, trots att jag VET det, kan jag själv inte se längre än till mina nya kompisars frisyrer, Instagram-konton och val av flick- eller pojkvänner innan jag dömer ut dem.