Som jag skrivit tidigare var det ganska jobbigt för mig att skriva den här texten men jag var dessutom lat och sköt upp allt skrivande till kvällen innan deadline. Om jag hade haft orken hade jag redigerat den mer men aja, det här är ju en ocensurerad blogg.
(Skriver nog något mer senare, har grubblat hela natten.)
Du får följa med.
Jag och mamma står i en vägkorsning. Jag har tagit fram kartan på mobilen och försöker förklara för henne att det omöjligt kan vara åt vänster vi ska, ser du inte på kartan att det omöjligt kan vara åt vänster? Jag är irriterad och sur för det är min roll men jag kan inte låta bli att skratta åt hur dålig hon är på att hitta. Hon berättar om någon gång då det gick extra fel och vi skrattar tillsammans. Det är varmt, så varmt det kunde bli den här sommaren, och vi har baddräkter under kläderna för att kunna bada i din pool.
Vi kommer fram. Hon vill gå runt huset för att se om vi kan komma in genom din altandörr, hon vill krångla till det tycker jag. Jag låter som pappa, jag suckar som pappa och jag blir högljutt arg när altandörren är låst och vi måste gå tillbaka hela vägen till den vanliga ingången. Hon reagerar inte ens, hon är van vid sin sura dotter.
Vi möts av någon, någon som jobbar för dig. Han säger att du och Adrian har suttit i hallen och väntat på oss i en timme, att du har gått upp tidigt och pratat om oss hela dagen. Att vi ska komma. Att din syster ska hälsa på. Nu när vi var så sena har ni gått in i din lägenhet igen säger han och jag tänker mig att Adrian har fått fråga dig flera gånger om ni inte ska göra något annat under tiden ni väntar. Jag tänker mig att Adrian tycker att vi borde känna dig bättre än att säga en tid som vi inte tänker hålla. Så jag ser inte riktigt han som jobbar för dig i ögonen när vi hälsar men han säger att han hört mycket om mig.
Vi hittar dig och Adrian påväg ut genom altandörren. Så tokigt, vi har gått om varandra precis! Vi skrattar, du tittar lyckligt på oss men du skrattar inte. Adrian lämnar oss, vad gör han när du gör annat? Senare ser jag honom skala morötter i köket, han har inte ens musik på.
Vi har med oss jordgubbar från Fruängstorget. Vi får säga till dig flera gånger att också ta, att de är till dig, men du vill bara prata eller höra oss prata. Dina samtalsämnen var jag förberedd på, de har varit desamma i femton år nu. När ska ni åka till Miami? Vad ska ni ha för bil? Ska du få följa med? Ska du få följa med? Vad ska ni ha för bil? Ska ni ha en Lexus? Tycker pappa om Lexus? V-v-v-vilken bil ska ni ha i Miami? Ska ni åka taxi till flygplatsen? Ska pappa ringa till taxin? Ska du få följa med? V-v-v-v-vvvad ska ni åka med för flygplan? Du kan alla svar, vi också vid det här laget.
I ditt vardagsrumsfönster står två dinosaurier i plast. En Brachiosaurus och en Brontosaurus, det har du lärt mig. På fönstret sitter en lapp dittejpad.
”Psst! Annica! Prata inte så högt så att du väcker Bracco, han är nyinflyttad och ligger och sover på soffan. /Apollo”
Jag förstår inte riktigt men det är tydligt att du, personen som skrivit lappen och den här Annica vet precis vad som menas och att det ska tas på största allvar. Det är bra att andra tar sig tid för din hjärna när jag uppenbarligen inte gör det. I soffan ligger dina hästar nedbäddade, de har både halsdukar och täcken. De är lika gamla som du och heter Plutten Holmström och Pluto Johansson. De är med dig överallt och alla på färdtjänsten vet vilka de är och frågar varje dag om de är med i ryggsäcken för att försäkra sig om att inte behöva åka tillbaka igen och hämta dem.
Du vill inte bada i poolen och jag ser varför. Det är inte bara huset du bor i som har tillgång till den utan även de som bor i lägenheterna runt omkring har nyckel till grinden. Oljiga kroppar, barn i högstadieåldern och fixiga föräldrar som brett ut sina kycklingsalladsluncher över gräset. Jag vill inte heller bada med dem, jag förstår dig. Vi har någonting gemensamt där, vi känner oss inte bekväma med okända människor. Jag kan bjudas in till möhippor där jag bara känner bruden och även om jag vet att alla hennes andra kompisar är hjärtliga och välkomnande så kan jag inte slappna av utan tackar nej. Jag gillar inte heller att sitta runt en pool där alla andra är bekanta med varandra och jag kommer utifrån. Men jag behöver inte vara rädd för att de ska kolla på mig misstänksamt, jag behöver inte vara rädd för viskningar och pek. Adrian har sagt att du ibland kan gå dit på kvällen, när alla andra sitter inne framför tv:n, och ta ett dopp. Jag dömer dig inte för det.
Vi pratar vidare om vilken bil ni ska ha i Miami. Du frågar vilken färg men det vet vi inte, vi förklarar att det får man se först på uthyrningsstället. Du är inte nöjd med det svaret, du frågar några gånger till. Efter ett tag säger vi att bilen kommer vara röd och då slutar du fråga. Jag och mamma börjar prata om annat och du tittar på. Du tittar väldigt mycket på mig och jag dras mellan mitt irriterade tonårs-jag och min nya roll som överseende storasyster. Väljer det senare för den goda stämningens skull och ler mot dig. Du skiner upp och frågar om jag är din storasyster, mamma är hon min storasyster? Än en gång en fråga du vet svaret på men som du blir lugn av att vi bekräftar. Jag och mamma skrattar åt det du sa tidigare, att du vill ha två fiskar och döpa dem till Tysken och Ulrika. Det kommer jag skratta åt länge tror jag för ingen väljer så roliga namn som du. Helt allvarligt och utan ironi, en ny leksakskatt fick nyligen namnen Titiyo Lundin.
Vi pratar om att du inte vill gå till jobbet. Vi kallar det för jobbet men jag vet inte riktigt vad du gör där. Vi säger att du måste gå dit, att alla måste jobba på dagarna, vi också. Du vill väl också vara vuxen? Du mumlar, tittar bort men fokuserar inte blicken. Mamma säger att hon har tittat på ett nytt ställe där du kan börja, om du nu inte trivs där du är nu. På det nya stället kan du få åka med i en lastbil och lämna varor säger mamma, det låter väl kul? Ja, du får sitta fram. Nej vi vet inte vilken färg den har.
Jag och mamma börjar skruva på oss. Vi har inte varit hos dig länge men vi har slut på samtalsämnen och tålamod. Vi går in från altanen igen och jag tänker att kände man inte dig skulle man tro att du hade det stökigt hemma med alla bilar och DVD-filmer över hela golvet. Man kanske inte skulle tänka på i vilka perfekta och långa rader de ligger. Så många nätter när jag lyssnat noga efter pappas snarkningar och för att vara säker på att han inte hör hur sent jag kommit hem, så många nätter jag snubblat över dina leksaker då och förstört allt. Legobitar under redan ömma fötter. Jag tar ett till varv i ditt hem och blir avundsjuk, jag säger det högt också. Vilken stor säng du har och wow, en walk in closet! I köket är det lås på spisen men ditt kylskåp är fullt av saker jag inte ens visste att du gillade. Äter du filmjölk? Ja jag tycker om det. Okej. På väggen sitter olika scheman. Ett över hur du ska sköta din hygien, ett med vad du ska äta till lunch och middag i veckan. En gång i veckan går du och Adrian till Hamburgerprinsen för att köpa ett mål men just i dag ska ni promenera ända till Skärholmen för att gå på Burger King. Det låter långt tycker jag men jag säger inget. Du ska ta med dig maten hem hela vägen och äta den i soffan. Den kommer bli kall men jag säger inget. En gång i månaden har du råd att äta ryggbiff och på veckoschemat står nedräkningen till den dagen med. I en pärm på köksbordet kan jag bläddra i dina sommarplaner. Adrian har skrivit ut bilder som han plastat in och satt kardborreband på så att du kan fästa vilken aktivitet du vill göra de olika dagarna på din semester. Titta på broöppning, åka till Arlanda och kolla på flygplanen, kolla in pendeltågen vid Centralen. Bada i poolen kanske, åka upp i Kaknästornet och fika. Det finns en liten 4H-gård ni kan besöka, du väljer.
Jag tänker på vad jag kan göra när jag är ledig. Jag tänker på allt du varken kan uppleva eller förstå. Ljuga för vakterna på Trädgården, ha 600 vänner på Facebook. Breaking Bad och cappuccino. Slösa pengar, nej de måste sparas till ryggbiffen. Hångla med fel person, vara otrogen med någon. Plugga latin och få högsta på en tenta. Bråka med mamma och pappa och vinna för att man blivit bättre på att argumentera nu. Skaffa körkort eller strunta i det, välja linser istället för glasögon. Jag tänker på hur jag kände under högstadiet och hur jag inte visste hur du hade det. Hur jag inte visste förrän du kom hem gråtande för att några andra barn som inte gick i specialklass hade slagit dig. Jag tänker på vilka killar som jag kanske träffar på i kväll och på hur du en gång inte ville gå till skolan på Alla hjärtans dag för att du var kär i din fröken men insåg att hon nog inte kände samma sak.
När du skulle flytta fick jag ångest, jag kunde inte sova och berättade till slut för mina vänner. Jag erkände mitt dåliga samvete över din uppväxt, hur jag skrikit på dig och slängt i dörrar. Jag försökte förklara förtvivlan jag kände när du som blivit bra mycket längre än jag råkade bajsa i badkaret och jag gråtande fiskade upp det innan mamma och pappa såg så att inte de också skulle bli arga på dig. Jag berättade för dem att våra föräldrar mådde dåligt, att de var oroliga för hur det skulle gå och att de stressat letade runt på Blocket efter möbler till dig. Att de varit småbarnsföräldrar i 25 år. Jag ville inte öka deras oro, jag ville inte att de skulle få ännu ett vrak att ta hand om. Och mina kompisar klappade på mig och visst försökte de förstå men det är svårt. Det är svårt för mig med. De sa att det är okej att jag inte hade orkat leka med dig hela tiden, jag hade ju mitt egna liv att oroa mig för. Men jag skakade på huvudet och sa att jag hade ingen rätt att ignorera dig, du hade väl lika stor rätt som någon annan att må bra. De sa att men du, du var ju tonåring och det är normalt att bråka med sina syskon då. Men du bråkade ju aldrig med mig, du ville bara vara med mig. Jag påminner dem om den gången jag gick till en psykolog genom ungdomsmottagningen och att han sa att jag borde flytta hemifrån. Och jag blev arg och tänkte att hur kan man säga till en 16-åring att hon borde flytta hemifrån när man bara pratat med henne i 45 minuter? Varför skulle det vara jobbigare för mig än någon annan att ha dig som lillebror? Varför skulle det vara jobbigare för mig än för dig? Jag tänker på det jag brutit ihop över tidigare men som jag inte vill ta upp med mina kompisar igen. Om hur din pubertet och brist på kunskap om den knäckte mig, hur äcklad jag var av dig medan du inte förstod. Hur mycket jag skämdes över dig, vilka hårda ord jag använde. Hatet i mina ögon när du glatt pratade med munnen full av mat. Sorgen i mig när alla fick nog och bad dig gå och äta framför TV:n istället.
Jag undrar om någon någonsin är arg på dig här. Om de skäller på dig eller om de är pedagogiska när du vägrar borsta tänderna eller i vrede slänger din iPad i väggen. De är utbildade. Men jag borde väl vara utbildad av livet vid det här laget?
Vi går ut i det gemensamma köket och där står Adrian och skalar morötter. Han är så glad och vänlig, avslutar varje mening med ett skratt. Adrian och mamma pratar om hur vi ska göra på fredag när vi ska fira min födelsedag. Du har tydligen pratat hela veckan om att din storasyster fyller år och att du hoppas på hamburgare då. Jag får väl ge efter, jag som hade velat gå på Sturehof och äta skaldjur får väl ge efter. Det gör ingenting. Du får en kram när vi ska gå och jag håller kvar den längre än vad du gör. Jag undrar hur länge det kommer dröja innan jag hälsar på dig här igen. Jag tänker på hur sällan jag ringde mormor innan hon dog och hur korta och ansträngda de samtalen var. Varken du eller hon är främlingar runt en pool. Vad är det för fel på mig.
Du och Adrian följer oss till dörren och jag märker att jag missat skylten om skogräns, att någon borde sagt till mig. Jag försöker skaka av mig det och du står tyst vid sidan av oss medan Adrian håller låda. När vi gått över gatan till trottoaren vänder jag mig om och ser att ni fortfarande står och tittar efter oss.
Väldigt fin text!
SvaraRaderaÅh tack! :)
Radera