Jag känner mig trött på folk men vad värre är känns folket ännu tröttare på mig. Jag känner mig avsnoppad, ignorerad och transparent i samtal med både nya och gamla vänner. Vissa har ledsnat, andra har något misstänksamt i blicken. Jag är enormt paranoid. Fortfarande går jag runt med en vibrerande klump i magen och min blick flackar när jag möter klassen utanför salen. När jag är nervös kan jag verka otrevlig, det är det värsta av allt. Varje gång jag ser några som skrattar längre bort tror jag att det är åt mig, varje mardröm jag har blir jag osäker på om den i själva verket hände på riktigt.
Killen i klassen verkar ångra sig så himla mycket och det stör mig. Varje gång hångel kommer upp på nån sunkbar gnider han sig demonstrativt i ögonen för att visa hur mycket han skäms. Vafan. Det var väl inte hela världen? När vi sitter bredvid varandra under såna konversationer blir våra reaktioner pinsamt kontrasterande för jag typ ler lite snett och frågar om de andra hört något om han i tvåan som gick hem med hon i grafisk design. Ingen big deal, det här tar inte upp hela mitt liv. De behöver inte veta att jag låg sömnlös för en vecka sedan, först av pirr och sen av ångest.
Jag känner mig liten, missförstådd och töntig. Vaaa, är du 27??? Du verkar mycket yngre. Jag vet inte var jag platsar än för de roliga personerna verkar lite unga och dumma medan de smarta personerna verkar tråkiga och lågmälda. Jag är varken eller, både och. Jag känner mig utanför internskämten de redan lyckats ha, hur kan jag ha missat det? Jag är ju alltid med? Ibland skrattar jag jättehögt åt något ingen annan tyckte var SÅ kul. Jag röker alldeles för mycket, töntigt mycket. Oj, men vad glad du måste vara att du äntligen kom in då, jag skulle vara jätteledsen om jag inte kom in på första försöket. Jag skolkade idag och jag hoppas att det inte blir en vana. Den här skolan är så jävla dyr, vaskar jag typ tusen spänn per lektion jag missar eller? Men jag orkade inte och det var inge viktigt. Sa att jag hade ont i huvudet, än så länge vet de inte bättre än att tro mig. Om några timmar ska jag möta upp dem på den där satans sunkbaren igen. Jag känner mig kluven. Är opepp men måste vända på den här känslan. Vet att enda sättet att göra det är att bli bästis&bundis. Och i förlängningen bakis. Jag tror egentligen att alla (eller de flesta hur som helst) är underbara men att jag är inne i en svacka. Mitt dåliga självförtroende gör mig musslig och misstänksam.
Obs att titeln inte syftar på att jag vill göra ännu ett misstag inom klassen. Men vi ska till Kåken, man vet ju aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar