Jobbets julfest

Varför är jag såhär? Varför ska jag dansa bugg med alla som har ben, varför försökte jag hångla upp en kollega jag har noll intresse av, varför gör jag Dirty Dancing-dyk rakt ut i luften med förväntan att någon ska fånga mig? Varför tänder jag cigg inne fastän ingen annan gör det? Varför ska jag pussa alla fastän de inte vill? Varför krälar jag runt på golvet till Like a virgin? Varför. 

Men ölen gav mig i alla fall mod nog att fråga han frilansande copywritern om han kan bli min mentor och det ville han! Det är det bästa som har hänt för han var kursansvarig för reklamlinjen på Berghs aslänge och kan allt. Att det hände väger nästan upp allt pinsamt jag gjorde. 

Det är inte jag, det är, haha, det är bara du.

Var ju på champagnedejt i lördags. Aldrig varit så bakis, aldrig varit mindre sugen på att betala 155 kr för ett glas. För att fatta mig kort: han har ett instagramkonto för sin hund och ska åka runt i USA och hälsa på fans nu under jul. Han ska BO hos fansen som han aldrig träffat förut. Okej.

För övrigt är han ändå en av de normalaste killarna på den där siten. De andra som flimrar förbi i flödet frågar rätt ut om någon "skön brud" vill följa med till "saint tropes" och "bränna en mille eller två". Andra nöjer sig med att bara posta suddiga bilder på sina halvglada snoppar eller julbockar i superstökiga lägenheter med typ lakan som gardiner. Många tatuerade knäskålar i omlopp också.

På en fest i fredags sa min kompis att hon förvånades över att jag börjat nätdejta eftersom jag väl inte har så svårt att träffa killar. Nej, men jag är rastlös. Men det finns väl gränser kanske. Soft att jag precis betalat för tre månader och att jag ligger sömnlös av dåligt samvete så fort jag inte svarar någon idiot som kontaktat mig.

Nä... hä?

Okej jag hörde av mig i alla fall. Han är online. Han har inte svarat. Alltså... Vad hände?

Den enda turnoffen jag kan komma på är att jag hade så nariga läppar att jag slickade mig runt munnen ganska ofta och typ fick mun fyllig som ett blyertsstreck. Är det allt som krävs för en dumpning i det där karga dejtingklimatet alltså? Säger jag och scrollar förbi 890 personer jag inte vill ha.

Två skröpliga kroppar möttes i blåsten

Dejten igår. Hah. Han hade så mycket ryggskott att han inte kunde sitta ner vilket betydde att vi gick runt på söder istället för att dricka öl. Det varade i 29 minuter, sen var han tvungen att ta 4:an hem till sina Citodon. Jag hade haft klackar hela dagen och hade så ont i fötterna att jag knappt kunde fokusera på vad han sa.
Det gjorde inget, det var kul ändå och han var söt. Men borde jag inte vara lite orolig för att han inte hörde av sig sen när han kom hem? Gör man inte det om man avbrutit en dejt efter en halvtimme? Jo, det gör man väl. Om man inte bara har skyllt på ryggen för att jag är jättetråkig och ful, förstås. Jag spelar aldrig spel men i det här fallet var det jag som bjöd ut honom och han som avslutade värsta abrupt så jag tänker INTE höra av mig först. Det är godkänt va?

Nya tider

Vill inte citera Ronan Keating FÖR mycket men livet (och bloggen) är fan en bergochdalbana. Så här kommer ett glatt inlägg igen efter megadeppen.

Jag fortsatte med dejtingsiten trots allt och har nu två dejter inbokade! En ikväll med en kille som är så snygg att jag nästan inte vågar träffa honom. Borde trycka upp en tshirt med texten jag är sötare och roligare på internet så att han inte skräms bort av min egentliga persona. Usch, känner mig så liten nu. Det måste ju finnas en anledning till att jag alltid blir dumpad liksom.
Den andra dejten, som egentligen bokades först, är på lördag då ska jag dricka lunchchampagne med nån gullig journalist. Ni kan kalla mig Fröken Bradshaw. Tror att jag ska inleda alla framtida första dejter med att säga att jag är lite nervös och att det här min första blinddejt. Låta dem sköta resten och rida på den charmigt blyga vågen. Nu kan ni kalla mig Fröken antifeminist :(

Förra veckan var verkligen full av nystarter. Inte nog med att jag alltså började flirta på internet, jag tränade även för första gången sedan gympan på gymnasiet. För en som brukar få träningsvärk av one night stands är det här en stor bedrift, tro mig. Vi har ett gym i källaren på mitt jobb så jag har gått dit två gånger med mina biffiga programmerare nu. Det bästa är att jag får välja musiken och alltså handklappar till Bob Hund och Säkert på crosstrainern. Det sämsta är att jag är så sjukt ofit i tights att jag vill sätta upp en amandaformad plastfilm över spegeln så att jag slipper se mig. Den biffigaste programmeraren är snällast och han säger att jag nog kommer se resultat fort eftersom det var så länge sedan jag rörde på mig. Men how soon is now? Kan man få se ut som Kylie till 27e december tack, då ska jag på semester.

En annan ny grej är att jag kommit in på en distanskurs i vår om Litteratur och psykologi. Jag ser fram emot att jobba, plugga och göra arbetsprover samtidigt för hur lat jag än är och hur lite jag än vanligtvis presterar så trivs jag bäst med att ha mycket att göra. Längtar så mycket. Längtar efter att känna att jag faktiskt kan och att jag har potential för det känner man ju inte alls när man bara kollar på Vänner-repriser och låter bli att städa.

Den här gången ska jag försöka att inte bara skriva ut förhandsinformation utan att faktiskt följa upp med inlägg om hur dejterna gått också. Vilket mål va, tjejen har potential.

Om det inte framgick:

Han sa till min bästa kompis att han älskade henne och han fick mig att inte vilja träffa henne.

2012

Om jag ska sammanfatta det här året måste jag nog även gå tillbaka till 2012 eftersom det var där helvetet började. På nyårsafton 2011/2012 försvann min pojkvän med en av mina bästa kompisar. De var borta jättelänge men jag tänkte inte så mycket på det eftersom vi var på Södra Teatern med så många rum och trappor. Man tappar bort varandra där ibland. Jag stod med mina andra kompisar och pratade om hur kär jag var i min kille. Jag sa att jag hoppades att han älskade mig lika mycket och att han har svårt att visa det ibland. Hans och mina kompisar stod i en ring runt mig, vi hade precis beställt whisky och trängdes i en trappa, och de sa som i kör att det syns på honom att jag betyder allt för honom. Strax därefter dök han och min kompis upp igen. Vi dansade vidare och det slutade med efterfest hemma hos oss. Till slut var det bara vi och kompisen han varit försvunnen med kvar och när hon skulle gå insisterade han på att han skulle hjälpa henne haffa en taxi. Han var borta så länge att jag hann somna innan han var tillbaka.

Några dagar efter nyår åkte jag till London med min familj. Allt var fortfarande som vanligt. Puss puss hejdå, vi ses om några dagar.

En kväll några veckor senare gick vi ut tillsammans men splittade någonstans. Han åkte hem till sin kompis för att spela tvspel och när jag kom hem vid halv fyra och han inte var där messade jag honom för att fråga om han skulle sova hos kompisen. Sms:et dök upp på mobilen som låg kvarglömd på nattduksbordet. Jag öppnade den och såg meddelande på meddelande från min kompis. Nyårskompisen. De hade träffats när jag var i London för att de behövde prata. Vad fan behövde de prata om? Resten av natten satt jag lutad mot väggen med armarna i kors och väntade. 

Det här kommer bli långdraget hur odetaljerad jag än är men okej. Han var på henne. Han ville kyssa henne. Han frågade om inte hon också känt att det alltid varit något mellan dem. Hon sa nej nej nej. 

Till mig kom han bara med en massa bortförklaringar som jag såklart gick på. Jag var ju kär. 

Bortförklaringar som jag sedan återberättade för mina vänner för att rentvå honom. Känslan då när man får den riktiga storyn tillbaka från dem. Jag ville inte träffa henne, hon som allt kretsade kring, men de andra kompisarna hade ju fått höra allt från henne. Jag grät så mycket på så många barer för när veckorna gick kom det bara fram mer och mer. Han ljög för mig och han grät. Jag ville komma över det och fortsätta kramas. Fortsätta ha det bra. Långsamt gick det över och till slut kunde jag träffa min vän igen. Men svartsjukan mot henne gjorde mig stel och kall.

Våren minns jag inte. Jag minns på riktigt ingenting från våren och sommaren. Men sen i september eller vad det var blev vi bjudna på en kräftskiva i Norrtälje. Och där hände det igen. De försvann i typ en och en halv timme och svarade inte på mobilen. Jag var helt hysterisk och trodde att de blivit kidnappade, att de mördats i mörkret, att... att de låg och hånglade på någon äng. Till slut skymtades de i mörkret. Hon gick rakt in till tjejgänget. Han famlade efter mig. Jag låg utmattad av sorg på en motorhuv och grät. Sparkade, skrek åt honom, puttade honom ifrån mig. Han var så full att hans ögon såg ut som fiskögon. Helvete. Ville aldrig mer se honom och han fattade ingenting. Försökte pussa mina öron.

Exakt samma grej hade ju hänt igen. Han hade varit på henne och hon tyckte att de skulle reda ut det hela. De tappade tidsuppfattningen, tydligen. Jag sov i soffan den natten och sen tvingade jag honom att köra hem oss så fort han vaknat på morgonen. I min pappas sportbil körde han alldeles för fort genom snirkliga skogsvägar medan tårarna rann ner för mina kinder. Om han hade blivit stoppad för att blåsa hade körkortet rykt på en gång. Jag har aldrig någonsin brytt mig mindre.

Och månaderna efter det här var lika svarta som våren. Det jag minns är att jag började gråta så fort jag gått av tunnelbanan efter jobbet och gick hem på Götgatan. Att man alltid träffar någon man känner på den gatan stämde inte den hösten för jag såg ingen, ingenting. Så fort jag kom innanför dörren la jag mig på sängen och grät. Och när det blev helg la jag mig i soffan och sov bort den. Varje helg. Han ville fika, han ville gå på promenader. Jag ville bara sova och gråta.

Till sist gjorde vi slut. Jag hade varit ute med mina gamla kollegor och berättade vad som hade hänt för dem. De fattade ingenting och sa att jag måste göra slut. Amanda, du måste göra slut! Jag hamnade på Baba Sonic, hånglade med en gammal flirt och sen på morgonen gjorde jag slut. På torsdagsmorgonen innan jag gick till jobbet gjorde jag slut. 

Han bodde kvar i en månad. Sen sju månader senare var han död. Men det tar vi i inlägget om nästa helvetesår, 2013.