Det känns sådär

Plötslig insikt: det är inte specifika grejer jag gör som ger mig ångest utan hela min personlighet. Trist! Kommer göra mig musslig och tillknäppt, också härliga egenskaper.

När alla gått från festen la jag upp en film där jag sjöng Håkan jättefalskt men jag trodde det var fint

Känns som att mycket har hänt men egentligen står jag ju bara här och stampar. För någon vecka sedan bytte jag två ord med en kille vid bordet bredvid på en bar men det räckte tydligen för att lägga till på Facebook, chatta hela söndagen och sen boka dejt. Han dök upp i basker 20 minuter sen men jag låg med honom ändå. När han satte på Kent och jag sa att det var en bra låt blev hans ögon kära och jag tänkte ånej. Han blev helt till sig över hur bra min musiksmak är och enda jag kunde tänka var att nej, att älska Kent och Beach Boys tyder på att ens musiksmak är LAME. Okej men så långt ifrån fantastisk. Pinsamt att inte inse det.

Efter förra inlägget bokade jag en tid hos en psykolog och jag var där i tisdags. Kul att betala 26 kr/minut. Jag fick inte ut speciellt mycket av det men standard är tydligen att prova två till tre gånger innan man bestämmer sig för att fortsätta och jag vågade inte säga ifrån när hon tog upp almanackan. Haha det här kommer ju gå bra. Tanken var väl att jag skulle gå till skolan efter det besöket men jag orkade inte utan var sjukskriven i två dagar. Har insett att jag i princip får ångest över VARENDA samtal jag för. Samtliga. ALLA!!! Alltid kan jag haka upp mig på någon liten detalj, mitt undermedvetna letar efter misstag och pinsamheter. Var jag för tyst? Pratade jag för högt? Vad sa jag egentligen? Vad betydde den där blicken? Åhhhh nej nu var det en i sällskapet som märkte att jag blev överröstad och bortglömd, nu kommer hen stå där och vänta på att jag ska dra min värdelösa anekdot när de andra har tystnat.

Jag hade kräftskiva för klassen igår och det var kul men jag hatar att jag har så dåligt minne. Jag minns inte ens vad jag har sagt till folk dagtid så ni kan ju tänka er hur suddigt det blir efter snaps och beer pong. Men tror att jag skötte mig någorlunda. Bytte kläder fyra gånger under kvällen, lagom pinsamt men aja. Gav komplimanger jag inte står för, pussade många kinder. Men det var roligt! Jag måste komma ihåg att ingen tänker lika mycket på vad jag gör som jag själv. Måste måste måste komma ihåg det. När det kommer till att imponera, vara smart och fatta grejen har jag dessutom tid på mig för vi ska gå ihop i två år. Somliga skulle kanske säga att jag har tid på mig att hångla med fel personer, dricka för snabbt och prata för högt också men jag väljer att börja i den änden verkar det som. En månad in på utbildningen jag drömt om i tre år och jag är redan skoltrött förresten. Bådar gott.

Heartbeats

Det börjar gå upp för mig att jag har två möjliga utvägar i livet. Antingen kommer jag få lära mig att leva med den här avgrundsångesten eller så kommer den sätta stopp för mig, framför allt för karriären. Jag vet att den inte är rimlig, att den borde skakas av. Men det GÅR inte. Jag kan inte andas, känner mig förlamad i hela överkroppen. Nu har jag börjat få den i skolan och det är verkligen katastrofalt. Snart kommer jag börja bli bedömd och kritiserad dagligen av hårda lärare och jag kan inte rulla ihop mig till en boll och hyperventilera under presentationer, det går inte.

Jag trodde nog att den var ganska relaterad till fyllemisstag och utsvävningar men igår gjorde jag faktiskt ingenting som kan förklara hur jag känner just nu. Just nu: jag domnar bort ibland, jag skakar och måste fokusera för att andas normalt. Jag säger jagvillintejagvillintejagvillinte och jagvilldöjagvilldöjagvilldö. Jag kommer på att jag inte är ensam hemma och att min bror kanske hör mig från övervåningen, då skriker jag i en soffkudde. Jag googlar på psykologer i Stockholm.

Att må dåligt är komplicerat för mig. Mina vänner vet nog ungefär hur illa det är men i övrigt är det ingen som har koll på mig. Jag sa till mamma för några veckor sedan att jag fått panikångestattacker och hon sa i princip att äh det där är bara på låtsas, det är inte farligt. Och jag tänker SLUTA, jag får också må dåligt! Att panikångestattacker inte är farligt spelar väl ingen roll, ingen ska behöva utsättas för det. Det är inte normalt, man SKA inte ha det. Jag vet inte vad det är som gör att min mamma inte tycker att jag har rätt att må dåligt. Hon viftar bort mig och blir irriterad, menar att jag som (enligt HENNE då) är söt, begåvad och populär inte har anledning att vara ledsen. Och jag vill skrika till henne att vadå, jag har blivit mobbad, bedragen, ratad, utbränd. Min kille dog, min familj är dysfunktionell. Jag har lika stor rätt som någon annan i den här jävla familjen att gå på antidepressiva och gråta i kuddar. Jag blir fan galen på att ingen tar mig på allvar, att de tycker jag ska vara tacksam. Trots att mina händer och fötter domnar bort av ångest, de domnar på riktigt bort.

Jag är inte ledsen längre. Jag är inte nedstämd och jag gråter inte ofta. Men jag har panik, jag har ont i magen av nervositet trots att ingenting händer. Jag skakar av skräck när minnen tränger sig in i vardagen. Exempel på minnen som är extra återkommande just nu:

• När jag stod uppe på ett halt, sluttande tak på Skeppsbron, full och vinglig. Show off-ig, livsfarlig. 
• När jag hade suttit ute på terassen på jobbet med en kollega och gick in på kontoret för att hämta mer vin och min chef var kvar trots att det var ganska sent. Och jag gömde vinflaskan bakom ryggen och hoppades att han inte skulle se.
• När jag var yngre och brukade separera ögonfransarna med en synål när mascaran hade torkat. 

Ingen av de här minnena resulterade i konsekvenser. Jag ramlade inte ner, jag blev inte påkommen, jag stack mig inte i ögat. Ändå får jag hjärtklappning när jag tänker på det. Och jag tänker på det ofta.

Så många gånger de senaste åren har jag tänkt att snälla kan inte det här gå över snart, kan inte jag få vara normal och lycklig istället. Snälla. Nu är jag inne på mitt fjärde år av ångest så stark att det känns som att den flyter i venerna, det känns verkligen så. Det här ska ju vara mina härliga år då jag har pojkvänner och vågar åka på praktik i New York. 

Nu insåg jag precis och exakt hur det känns: varje dag, varje nykter timme, känns det som att jag tittar på en skräckfilm och börjar höra stråkarna som varnar om att monstret snart ska komma. Så nervös, rädd och på tårna är jag varje dag, hela tiden. 

Allt allt allt handlar om skolan just nu. Eller själva skolan i sig är inte så krävande än så för att omformulera: allt handlar om rökpauserna mellan lektionerna och festerna på kvällarna. De små grupperingarna som skapats, glädjen över att vara del av en av dem. Jag mysryser när någon annan gör bort sig på nån förfest, nästan lika mycket som jag njuter när någon gör grammatiska fel i en inlämning.
Det är så oerhört viktigt för mig att de förstår att jag är rolig och smart. Tror inte smartheten har nått dem än. När en föreläsare frågade oss om den litterära kopplingen till ett verk av Andy Warhol och jag var den enda som fattade att det var Proust var det inte direkt någon som ba aaah just det, såklart. De tycker mina ordvitsar är långsökta dessutom och det är nog min hatkommentar alla kategorier. Pärlor för svin.
Under en omgång av pekleken ville någon ställa frågan om vem i klassen som är mest övertygad om att hen kommer bli något, vem som tror mest om sig själv. Den frågan blev stoppad efter protester och jag torkade svetten ur pannan i smyg. Tror nog inte att det märks utåt men jag är ganska uppblåst just nu. Väntar oroligt på att pressen ska sätta igång i skolan och lärarna ska börja såga oss så som jag har hört att de kommer göra. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag har aldrig tvivlat på min förmåga i just det här. När jag inte kommit in på skolan de tidigare åren jag sökt har jag aldrig sett det som ett tecken på att jag inte är tillräckligt bra, konstigt nog. Jag vet inte om jag har en övertro på mig själv eller om jag har rätt. Och jag är så dum i huvudet för jag VET att ingen ny bekant fattar min grej, att de bara ser korta kjolar och fyllesms. De tror inte att jag kan tänka, att jag kan vara ledsen och att jag har mörka tankar. Och trots det, trots att jag VET det, kan jag själv inte se längre än till mina nya kompisars frisyrer, Instagram-konton och val av flick- eller pojkvänner innan jag dömer ut dem.

Blush life

Klasskampen fortsätter. Igår hade vi fest hos en av tjejerna och jag lyckades med konststycket att inte göra bort mig! Eller okej så långt ska vi kanske inte gå men jag hånglade inte, stage dive:ade inte och spydde bara pytte. Har ni hört om pekleken? När nån ska säga ett påstående och så ska alla peka på den personen de tror det stämmer in bäst på? Mm, hehe. Fick fåfängast, legat med flest och flest könssjukdomar. Och bäst på att ragga! Göta Petter ryktet sprids.

I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

Jag hade rätt, det blev svinkul och jag gillar alla i klassen. Fick en kommentar om att jag hade varit hemma på dagen men migrän är alltid giltigt, oavsett om den är verklig eller falsk. 

Jag är... besvärlig. För jag är så oerhört ångest- och konsekvensbefriad när jag är full och så extremt fosterställningig när jag inte är det. Jag tror att mina kontraster vinner över allas, ingen är så svart eller vitt. Ingen är så out there på Kåken. INGEN mår så dåligt dagen efter. 

Det här skrev jag i vår klassgrupp igår 02-nånting. 

Inte bara den vi har för mig och mina lika nervösa och osäkra ettor, utan den vi delar med de självsäkra tvåorna. Men aja. Tvåorna säger att jag är skönast evör och klämmer nästan sönder mig när vi ses i korridoren och jag egentligen bara vill sjunka genom jorden. Jag såg några i klassen stå och läsa inlägget och hörde dem: hon är ju ISKALL, jag dör. Och jag står en meter därifrån och suger på en cigg och ba mm, jag är iskall. Jag bryr mig inte om nåt annat än att underhålla och vara rolig på min egen bekostnad. Jag måste börja komma ihåg hur det känns, hur de tittar på mig så som man vill att nya kompisar ska titta, dagen efter också. För just nu... Tycker jag fortfarande det är roligt men jag blir illamående av ångest eftersom jag tyvärr börjar tvivla på varför de skrattar. 

Nu har jag jinxat kvällen med raklödder från Coop

Jag känner mig trött på folk men vad värre är känns folket ännu tröttare på mig. Jag känner mig avsnoppad, ignorerad och transparent i samtal med både nya och gamla vänner. Vissa har ledsnat, andra har något misstänksamt i blicken. Jag är enormt paranoid. Fortfarande går jag runt med en vibrerande klump i magen och min blick flackar när jag möter klassen utanför salen. När jag är nervös kan jag verka otrevlig, det är det värsta av allt. Varje gång jag ser några som skrattar längre bort tror jag att det är åt mig, varje mardröm jag har blir jag osäker på om den i själva verket hände på riktigt.

Killen i klassen verkar ångra sig så himla mycket och det stör mig. Varje gång hångel kommer upp på nån sunkbar gnider han sig demonstrativt i ögonen för att visa hur mycket han skäms. Vafan. Det var väl inte hela världen? När vi sitter bredvid varandra under såna konversationer blir våra reaktioner pinsamt kontrasterande för jag typ ler lite snett och frågar om de andra hört något om han i tvåan som gick hem med hon i grafisk design. Ingen big deal, det här tar inte upp hela mitt liv. De behöver inte veta att jag låg sömnlös för en vecka sedan, först av pirr och sen av ångest.

Jag känner mig liten, missförstådd och töntig. Vaaa, är du 27??? Du verkar mycket yngre. Jag vet inte var jag platsar än för de roliga personerna verkar lite unga och dumma medan de smarta personerna verkar tråkiga och lågmälda. Jag är varken eller, både och. Jag känner mig utanför internskämten de redan lyckats ha, hur kan jag ha missat det? Jag är ju alltid med? Ibland skrattar jag jättehögt åt något ingen annan tyckte var SÅ kul. Jag röker alldeles för mycket, töntigt mycket. Oj, men vad glad du måste vara att du äntligen kom in då, jag skulle vara jätteledsen om jag inte kom in på första försöket. Jag skolkade idag och jag hoppas att det inte blir en vana. Den här skolan är så jävla dyr, vaskar jag typ tusen spänn per lektion jag missar eller? Men jag orkade inte och det var inge viktigt. Sa att jag hade ont i huvudet, än så länge vet de inte bättre än att tro mig. Om några timmar ska jag möta upp dem på den där satans sunkbaren igen. Jag känner mig kluven. Är opepp men måste vända på den här känslan. Vet att enda sättet att göra det är att bli bästis&bundis. Och i förlängningen bakis. Jag tror egentligen att alla (eller de flesta hur som helst) är underbara men att jag är inne i en svacka. Mitt dåliga självförtroende gör mig musslig och misstänksam.

Obs att titeln inte syftar på att jag vill göra ännu ett misstag inom klassen. Men vi ska till Kåken, man vet ju aldrig.