Det är väl bäst att få den här sammanställningen av livets värsta år ur vägen nu när jag redan är sent ute. Jag är en långrandig person och det här året har alla årstider och månader varit händelserika. Jag ska försöka att beskriva så kort som möjligt under fyra små underrubriker.
Kärleken
I januari var jag nybliven singel utan möbler. Jag var sällan hemma men när jag var det åt jag små ursäkter till middagar på golvet mitt i lägenheten. På nätterna ljöd podcaster på repeat ur mobilen så att jag aldrig skulle behöva vakna till tystnad. Köket var fullt av flaskor och när jag väl gick till återvinningen fick jag gå nio vändor. Jag träffade ganska många killar vad jag minns och en av dem gjorde mig ledsen trots att jag väl innerst inne inte ville ha honom. Men jag trodde att han ville ha mig.
Den 15e mars hörde Malmö av sig och efter det var det kört. I dag gick jag för första gången igenom våra smskonversationer från den tiden men jag kom bara några dagar in innan det blev för jobbigt. Jag var för kär och han skrev för många gånger att han alltid velat vara med mig och att han aldrig skulle ångra sig. Jag som trodde att det var nog jobbigt att läsa gamla fyllesms vet nu att ingenting slår kärleksmeddelandena efter att allt gått åt helvete. Att jag vågade vara så uppriktigt kär och att han uppmuntrade mig till det så mycket, det går inte att läsa utan att få rysningar även i den 27-gradiga värme jag befinner mig i nu.
Förutom Malmö hade jag säkert tio andra killar under året men ingen lyckades riktigt fånga mitt intresse när han fortfarande fanns i telefonboken. Under de där två månaderna jag träffade han snyggingen från min parallellklass på gymnasiet lärde jag mig inte ens om han bodde i Hagsätra eller Hässelby Strand medan han kunde alla mina mellannamn redan efter första dejten. Jag kan typ Malmös postnummer och hans föräldrars mellannamn.
Än i dag tänker jag alldeles för mycket på honom och jag dagdrömmer varje dag. På nyårsafton väntade jag mig nästan ett förlåt för allt, jag älskar dig-sms bara för att jag drömt om det så många gånger att jag trodde det blivit sant.
Karriären
Från januari till maj hade jag jobbat på arbetsprover till den där dyra reklamskolan ni vet. Jag hade inte skrivit varje dag men ångesten tog inga pauser. Varje gång någon frågade hur det gick viftade jag bort det och mumlade att jag inte ville prata om det. För första gången i mitt liv gjorde jag något som var utmanande för mig och som jag inte fått chans att göra pga kontakter eller sammanträffanden. Jag hade valt det själv och jag skulle slutföra det själv. Jag hade otroligt mycket ångest men på ett spännande sätt.
När det var inskickat och klart var jag överlycklig, jag tror faktiskt inte att jag någonsin mått så bra. Inte nog med att jag slutförde det, jag var dessutom nöjd. Alla jag visade det för applåderade, kompisar som kollegor, och jag kände att jag kanske till slut hittat rätt. När jag blev kallad på intervju slog nervositeten till och jag insåg hur nära jag var och hur svår och viktig den sista delen var. Jag har inga exakta siffror men jag vet att det är extremt få som kommer in i förhållande till hur många som söker. Intervjun öppnades med att de sa att de älskade mina prover och att om det bara hängde på dem skulle jag kommit in på en gång men att de ju måste prata med alla de kallat först. Nu händer det.
Till saken hör också att jag då hade börjat hata mitt jobb. Det värdelösa ledningssättet, det dåliga bordsskicket vid lunchen, min lön. Alla på jobbet var övertygade om att jag skulle komma in på skolan och jag hade redan börjat lära upp en praktikant som skulle ta över efter mig.
Dagen efter Fredriks dödsbesked satt jag i soffan medan mina snälla kompisar städade min lägenhet. Fem gånger läste jag standardmailet från utbildningskoordinatorn innan jag berättade för dem att jag inte kommit in. Tårarna för det blandades med andra tårar men trots allt annat som redan hänt blev jag riktigt knäckt av det.
Livet
När Malmö sov i min säng väcktes vi av att min hyresvärd ringde tidigt en söndag för att vräka mig. Någonting om triangelbyten hit och dit, det fanns inte så mycket jag kunde göra. I augusti flyttade jag från min älskade lägenhet på söder till Bromma och föräldrarna. Där bor jag än idag.
Nästan dagligen lägger någon huvudet på sned och frågar hur det går att bo hemma, hur hemskt det är. Då undrar jag om de verkligen tror att det är det värsta som kan hända.
Döden
Fredriks död är det enda jag inte kan lämna bakom mig bara för att det blivit ett nytt år och det är också det enda jag verkligen skulle vilja släppa nu. Jag älskar att älta men det där vill jag inte ens röra vid. 2014 är året då jag måste gå till en psykolog och ta tag i det för just nu kan jag inte ens - jag kan inte - ringa hans föräldrar för att till slut få reda på dödsorsaken. Att jag inte vill veta varför han dog är för de flesta oförståeligt men jag låtsas fortfarande som att det inte har hänt. Det är för stort och jag är för liten om man fortfarande får skylla på sånt vid 25 års ålder.
När jag var dödskär i Malmö, det gick bra med arbetsproverna och jag dessutom verkade vara på ganska god väg att köpa lägenhet kände jag att räkmackelivet jag alltid levt nått sin kulmen. Ur det perspektivet är det inte mer än rätt att jag till slut också fick känna på lite motgångar, men måste de tvunget komma alla på samma gång? Inte nog med att mitt eget liv föll ihop från alla håll, dessutom drabbades mina vänner av det värsta tänkbara de med. Cancer, cancer, cancer i alla familjer. Begravningar, dödsbon och tvångsomhändertagning av numera herrelösa katter. 2013 var så dåligt att det kändes som en fars och av det nya året önskar jag mig en ansiktsbehandling och lite medvind.
Nu skiter vi i det här. <3
Förutom Malmö hade jag säkert tio andra killar under året men ingen lyckades riktigt fånga mitt intresse när han fortfarande fanns i telefonboken. Under de där två månaderna jag träffade han snyggingen från min parallellklass på gymnasiet lärde jag mig inte ens om han bodde i Hagsätra eller Hässelby Strand medan han kunde alla mina mellannamn redan efter första dejten. Jag kan typ Malmös postnummer och hans föräldrars mellannamn.
Än i dag tänker jag alldeles för mycket på honom och jag dagdrömmer varje dag. På nyårsafton väntade jag mig nästan ett förlåt för allt, jag älskar dig-sms bara för att jag drömt om det så många gånger att jag trodde det blivit sant.
Karriären
Från januari till maj hade jag jobbat på arbetsprover till den där dyra reklamskolan ni vet. Jag hade inte skrivit varje dag men ångesten tog inga pauser. Varje gång någon frågade hur det gick viftade jag bort det och mumlade att jag inte ville prata om det. För första gången i mitt liv gjorde jag något som var utmanande för mig och som jag inte fått chans att göra pga kontakter eller sammanträffanden. Jag hade valt det själv och jag skulle slutföra det själv. Jag hade otroligt mycket ångest men på ett spännande sätt.
När det var inskickat och klart var jag överlycklig, jag tror faktiskt inte att jag någonsin mått så bra. Inte nog med att jag slutförde det, jag var dessutom nöjd. Alla jag visade det för applåderade, kompisar som kollegor, och jag kände att jag kanske till slut hittat rätt. När jag blev kallad på intervju slog nervositeten till och jag insåg hur nära jag var och hur svår och viktig den sista delen var. Jag har inga exakta siffror men jag vet att det är extremt få som kommer in i förhållande till hur många som söker. Intervjun öppnades med att de sa att de älskade mina prover och att om det bara hängde på dem skulle jag kommit in på en gång men att de ju måste prata med alla de kallat först. Nu händer det.
Till saken hör också att jag då hade börjat hata mitt jobb. Det värdelösa ledningssättet, det dåliga bordsskicket vid lunchen, min lön. Alla på jobbet var övertygade om att jag skulle komma in på skolan och jag hade redan börjat lära upp en praktikant som skulle ta över efter mig.
Dagen efter Fredriks dödsbesked satt jag i soffan medan mina snälla kompisar städade min lägenhet. Fem gånger läste jag standardmailet från utbildningskoordinatorn innan jag berättade för dem att jag inte kommit in. Tårarna för det blandades med andra tårar men trots allt annat som redan hänt blev jag riktigt knäckt av det.
Livet
När Malmö sov i min säng väcktes vi av att min hyresvärd ringde tidigt en söndag för att vräka mig. Någonting om triangelbyten hit och dit, det fanns inte så mycket jag kunde göra. I augusti flyttade jag från min älskade lägenhet på söder till Bromma och föräldrarna. Där bor jag än idag.
Nästan dagligen lägger någon huvudet på sned och frågar hur det går att bo hemma, hur hemskt det är. Då undrar jag om de verkligen tror att det är det värsta som kan hända.
Döden
Fredriks död är det enda jag inte kan lämna bakom mig bara för att det blivit ett nytt år och det är också det enda jag verkligen skulle vilja släppa nu. Jag älskar att älta men det där vill jag inte ens röra vid. 2014 är året då jag måste gå till en psykolog och ta tag i det för just nu kan jag inte ens - jag kan inte - ringa hans föräldrar för att till slut få reda på dödsorsaken. Att jag inte vill veta varför han dog är för de flesta oförståeligt men jag låtsas fortfarande som att det inte har hänt. Det är för stort och jag är för liten om man fortfarande får skylla på sånt vid 25 års ålder.
När jag var dödskär i Malmö, det gick bra med arbetsproverna och jag dessutom verkade vara på ganska god väg att köpa lägenhet kände jag att räkmackelivet jag alltid levt nått sin kulmen. Ur det perspektivet är det inte mer än rätt att jag till slut också fick känna på lite motgångar, men måste de tvunget komma alla på samma gång? Inte nog med att mitt eget liv föll ihop från alla håll, dessutom drabbades mina vänner av det värsta tänkbara de med. Cancer, cancer, cancer i alla familjer. Begravningar, dödsbon och tvångsomhändertagning av numera herrelösa katter. 2013 var så dåligt att det kändes som en fars och av det nya året önskar jag mig en ansiktsbehandling och lite medvind.
Nu skiter vi i det här. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar