Say it ain't so

Men allt har inte varit härligt. Båda nätterna han sovit här har jag legat sömnlös av panikångest. Inte kunnat andas, känt det där fruktansvärda ruset skälva genom kroppen, stelnat och spasmat. Det har hänt mig en gång tidigare och det var när jag sov med den här. Varför får jag panikångest av att ha en varm killarm om mig? Är det slump? Det kan inte vara slump. Kanske har jag en underliggande rädsla för närhet som gör att jag inte kan hantera situationen när jag sover med en kille i nyktert tillstånd. TROTS att jag ler med hela ansiktet och vill spela in ljudet av att han luktar på mitt hår och ha det som insomningsband. Jag känner mig verkligen inte rädd för det, snarare längtar jag så oerhört mycket. Jag fattar inte :(

Ett annat alternativ är att jag egentligen haft en pågående panikångest i en månad men att de här tre tillfällena var de enda då jag behövde anpassa mig efter när någon annan ville gå och lägga sig och alltså inte kunde kolla Netflix tills ögonen går i kors. Om jag en vanlig kväll går och lägger mig utan att vara helt utmattad, skulle samma sak hända igen då? Spännande experiment om det inte vore så att panikångest är det vidrigaste som finns och absolut inget jag vill utsätta mig för.

Meet-cute

Det är himla viktigt för mig att ha en story. För viktigt. Om det inte hade varit för att jag och Malmö skickade 1700 sms till varandra tre första veckorna hade jag förmodligen inte fallit lika hårt. Om jag och Fredrik inte hade träffats på Debaser och sen haft ett helt vanligt tråkigt händelseförlopp av trevande sms och dejter hade vi kanske varit ihop längre. Eller jag hade nog trott mer på oss i alla fall, att det var ödet eller nåt. Klurig och helt och hållet förljugen syn jag har alltså. Om inte mina föräldrar hade flyttat ihop första kvällen och sedan aldrig skilts åt hade jag inte trott lika mycket på kärleken. Hmm, hönan och ägget. De har satt mina förväntningar högt, högt över rimlighetens nivå.

På en svartklubb i fredags, den andra för kvällen och vid en tid på dygnet då vanliga människor börjar tänka på frukost eller till och med brunch, drogs jag in i en skogsdunge av en kompis. Jag stretade emot för ville hellre dansa än att prata med de personer han siktat in sig på. Nu ska vi vara sociala och lära känna nya Amanda! Ugh, fine. Jag minns inte så mycket mer än att jag såg Hans ögon och att jag tiondelars sekunder senare hade slängt mig om halsen på honom. Efter den kyssen tittade vi på varandra i vad som kändes som en evighet och jag tänkte att fuck, jag kan ju inte bara hångla upp okända personer utan att kolla av med dem först. Men oj nu var det min hals tur att bli greppad och vi vinkade snabbt av resten av dungen och sprang därifrån. Längre in i skogen, dit technon nästan inte nådde och vi kunde lägga oss på ormbunkar som var mjukare då än blåmärkena senare vittnade om. Duggregn, lera och en mun man inte smakat tidigare.

När vi var klara och dragit på oss de dyblöta kläderna igen, fd svarta och numera brunspräckliga jeans som klistrade sig mot blodet i såren, letade vi oss ut från skogen och hamnade här. I Versailles typ.

Han plockade en pelargon som jag höll i tills jag letade efter nycklarna utanför porten och tappade den. Jag hittade den där utanför i söndags.

Hemma hos mig drog vi av oss kläderna igen och badade badkar. Aldrig sett så smutsigt vatten, aldrig sett så fina ögon. Vid 12:30 kom vi äntligen i säng men jag tror inte att vi sov något. Vi släppte aldrig varandra i alla fall, det vet jag säkert. Han stannade till sex kanske, då sa vi att vi skulle göra oss iordning för att sedan mötas på stan för middag. Åh jag svimmade ju av denna plan. Jag var ett vrak men jag ville så gärna träffas igen. Men ja, tröttheten tog väl över till allas stora sorg. Han ville ta en öl senare istället men det slutade med att jag ställde in, för förlamad av pytt i panna, mjukisar och Modern Family. Han gick ut med sina vänner, messade och försökte övertala mig att komma, saknade mig sa han. Jag var så slut, så besviken på mig själv. Men när han föreslog att han kunde sova hos mig tvekade jag inte och då var jag dessutom alldeles för pirrig för att kunna sova ändå. Kastade ner nyckeln för balkongen när han kom, mötte honom i glasögon och sovfläta och vaknade dagen efter av pussar över hela nacken. 

Det fortsatte med promenader nere vid båtarna i hamnen och, ja hela stan, och plötsligt var vi hemma hos mig igen - när vi gick förbi spårvagnshållplatsen vid mig sneglade jag nervöst på honom men han verkade inte ha en tanke på att åka hem - och han stod och diskade åt mig medan jag lagade mat. Åh. Åhåhåhåååå. 

Det är ju just snyggt att jag efter ett år av patetiska små ursäkter till killar här i Göteborg träffar en så underbar när jag har tre veckor kvar i staden. Antingen hänger vi järnet nu och blir kära och så blir det fruktansvärt, sorgligt och ohållbart när jag flyttar. Eller så hörs vi aldrig mer och så sitter man och undrar hela livet över vad som kunde blivit. Tänk om jag får ärr på knäna, tänk om han kommer kunna de ärren utantill om några år. 

Jag ber om ursäkt. Det är inte kul för någon att jag blir såhär. Såhär kär i ingenting. Så idiotiskt uppjagad och inställd på lyckliga slut. Men... Han plockade ju en pelargon till mig. Jag har varit så hög på allt idag att jag diskade trots att det nästan inte behövdes. 

Man kan se hans hjärta slå under huden och det är det äckligaste och finaste jag varit med om i livet tror jag.

and I'll cry if I want to

Oj, livskris hallå. Jag fyller år idag men har den senaste veckan bara gråtit. Dels för att jag skrivit om min lillebror, dels för att det går så jävla dåligt att skriva om min lillebror och att jag ligger två dagar efter enligt deadline. Det blir fult och blogginläggigt medan mina klasskamrater skriver poesi med komplicerade radbyten. Dels för att jag börjat känna mig så osäker på hösten och tror att jag kommer vara sämst i klassen. Det är så många 20-åringar som kommit in på typ första försöket och jag jämför mig alltid med andra. Sen igår när antagningsbeskedet för universitet kom insåg jag att min reservplan, skrivkursen i Göteborg, verkligen gick åt helvete. Jag vet att det är svårt att komma in, bara sju personer lyckas. Men jag kom på reservplats 79!!! Nu spelar ju det ingen roll eftersom jag ändå ska flytta till Stockholm men jag såg fram emot att se om jag kunde komma in. De hatade tydligen mina prover och tycker jag är sämst. Dags att jämföra sig igen: en tjej som jag är måttligt imponerad av (hon är flamsig och har heller aldrig gett sken av att vara en språklig begåvning utan bara en sån som slänger in könsord lite oväntat för effekt) kom på reservplats två. Happ.

Födelsedagen har firats ensam i regnet på stan där jag gått omkring med mensvärk och letat presenter till mig själv åt pappa. När jag kom hem frågade mamma om jag hittat något och jag sa att jag till slut hittade en parfym jag ville ha. Köpte du den då? Va nä, det får väl han göra. Menar du att pappa ska behöva gå dit när du ändå redan var där? Ska han behöva ta sig från kontoret på Hötorget ända till Stureplan?

Och btw, födelsedagsmiddagen på stan som jag sett fram emot så mycket är inställd för mina föräldrar är trötta. Och än så länge är mina grattisönskingar på Facebook lååååångt mycket färre än förra året.

Vad som får mig att gråta ännu mer än jag (faktiskt just nu) redan gör: minnet av den här dagen när jag växte upp. Jordgubbstårta som jag inte behövde baka själv, sång och frukost på sängen, presenter köpta för att överraska och göra mig glad istället för tvång, pirr hela natten innan istället för som nu idag då jag deppig och slö masade mig upp vid 12.

27 har alltid varit min skräckålder och även om jag nu vet det jag inte visste när jag var 18, nämligen att 27 inte nödvändigtvis är en ålder då det är olämpligt att inte vara förlovad, gravid, bostadsrättsägare och mellanchef utan snarare tvärt om så kanske jag reagerar extra starkt på den här födelsedagen. Jag känner mig lite gammal och ensam.

Ambivalenta Amanda

Jag kom in på skolan! Det känns så skönt och när jag fick samtalet visste jag att det var rätt beslut att gå där, jag ser verkligen fram emot det. Jag har även, efter nio år i bostadskö, lyckats få en studentlägenhet vid Mariatorget och den är inte ens pytteliten! 32 generösa kvadrat! Senast jag kände sånt här flyt var 2013 och det tog inte lång tid innan allt gick åt helvete då så jag är lite nervös men försöker hålla modet uppe. En sak som dock stör mig är att alla tjejer i min kommande klass är så jäkla snygga. Och jag hoppas att jag inte är den som behövt söka flest gånger, då kommer jag skämmas.

Sommarkursen går... sådär alltså. Jag känner mig oerfaren och vågar inte säga så mycket. De lektioner då det är meningen att vi antingen ska prestera eller presentera något sjukanmäler jag mig och ligger hemma med låtsasmigrän. Jag vågar inte och fegar ur. Jag tror att det kommer ordna sig i slutändan och att jag kommer få ihop en bra slutprodukt men jag vill göra det på mitt sätt och sitta ensam. Vore säker en superbra övning för mig att möta mina rädslor eller whatever men jag vill inte. Känner mig inte trygg i klassen och är osäker på vad som förväntas av mig. Man ska liksom läsa upp vad man gjort och sedan ska alla i klassen inklusive lärarna ge en feedback på det! Både positiv och negativ! Svimmar. Jag har dessutom valt att skriva om relationen till min lillebror och det är så känsligt och viktigt för mig att jag verkligen inte vill att någon ska lägga sig i.

Göteborg känns så onödigt just nu. Jag vet inte ens varför jag är här. Är redan stressad över den kommande flyttstädningen och vill bara börja på det nya livet, inte njuta av sommaren i en stad där allt nu är tillfälligt. Det känns onödigt att bonda med nya kompisar, att Tindra, att bli nykär i hamnar och kaféer. Men Stockholm lockar inte jättemycket heller för där måste jag bo i förorten hos mina föräldrar och det går inte att planka i kollektivtrafiken. Eller så kanske jag ska få mens snart, de här känslorna kanske inte ens är på riktigt.

"Lästes i förrgår"

Jag träffade en kille i fredags på en svartklubb och vi dansade hela natten, satt på en klippa och skrålade/pratade till 07 osv. Jag orkade inte ligga men jag skrev ner mitt nummer på hans arm när våra mobiler hade dött och sa att vi kunde höras en annan dag. Redan kvällen efter messade han och frågade om jag ville komma över. Tankeläsare månne för se det ville jag verkligen. Vi delade på en flaska cava, skrattade oss hesa och hade ganska lamt sex. Jag tror inte att han var dålig utan att vi var dåliga båda två, det var liksom lite klumpigt och obekvämt. Men det gör väl inget, det finns fler tillfällen tänkte jag. Han var så himla fin och rolig men framför allt hade han den snyggaste lägenheten jag sett! Seriöst, det blir svårt för mig att hitta affischen från den där utställningen för fyra år sedan på nåt finskt akvarellmuseum så jag måste nog gifta mig med honom och sedan strunta i äktenskapsförord.

På söndagen åkte jag hem på eftermiddagen för att göra en jobbig seminariekomplettering och runt åtta messade jag honom och frågade vad han hade gjort resten av dagen. Tog bara ett dygn för honom att svara på det och vet ni hur han avslutade svaret? "Stay cool!"

Vad i hela!!!

Hey homie, läget dude, stay cool? När ska detta sluta? Jag fattar aldrig om de försöker friend zone:a, om de är nonchalanta eller om de är nervösa. Men ni kan ju gissa vilket av de alternativen jag väljer att tolka det som. Sagt och gjort ignorerade jag den sinnessjuka avskedsfrasen och frågade om han ville ses någonting i veckan. Mm. Det lästes i förrgår.

När jag läser igenom det här verkar det ju inte orimligt alls men jag har ju träffat honom, varit med honom och känt hans fingrar nudda vid mina knän i soffan. Och vi hade så mycket gemensamt och var så avslappnade med varandra! Jag fattar inte hur killar funkar. Jag fattar ännu mindre varför de aldrig verkar fatta mig!

Inte ens det här kan jag bena ut

Men på tal om det här under. Jag har sånt sjukt jävla komplex över att jag inte är tillräckligt smart och djup. Det framgår mer och mer för varje dag jag bor här i Göteborg. När jag umgås med akademiker, när jag pratar med folk som har stenkoll på politik och nu framför allt när jag går den här kursen. Jag sitter på helspänn och koncentrerar mig mer på att utstråla att jag inte vill ha en fråga om vad jag tyckte om kortfilmen vi nyss såg än på att verkligen kolla på den och utveckla en åsikt. Egentligen tror jag att mitt undvikande av att kommentera saker bara gör allting värre för jag tror mig veta att ingen ändå förväntar sig att jag ska kunna komma med någonting. Jag vet inte, jag tror bara att jag ser ut som en osmart person. För att jag är gullig, sprallig och gillar att festa typ. En gång drömde jag att jag hade skrivit en bok och att Horance Engdahl kommenterade det med att man inte kan vara en intressant författare om man är lycklig. Jag svarade då att jag är inte lycklig Horace, jag är bara livlig. Sen vaknade jag. Vad var det för dröm egentligen?

Ibland blir jag irriterad på att personer som ser sig själva som smarty klyftsson avfärdar mig som en Carolina Gynning-person bara för att jag använder parfym, men oftast är det nog bara i mitt huvud som det stämmer. Eller för att jag faktiskt sagt något dumt på riktigt. Det var många år sedan nu när jag insåg att jag tappat stora delar av mitt intellekt och den insikten var så jävla jobbig. Jag har tänkt jättemycket på det och jag har kommit fram till att insikten om att man inte är smart inte är tillräcklig för att det ska väga upp. Sen är det också svårt att veta vad som är sant och vad som man bara intalar sig är sant. Och hur stor roll det egentligen spelar eftersom ingen tänker lika mycket på vad jag gör och säger som jag själv.

En annan grej som blivit tydlig här i Göteborg är att allt jag kan och allt det som betyder något i Stockholm är oviktigt här. I mina kretsar i Stockholm är det snudd på obligatoriskt att springa på alla reklam- och konstskolors slututställningar men här är alla typ, HDK? Va e de? Egentligen har jag alltid bara gått på de där utställningarna för att man får öl men inte ens det bryr de sig om här! Tänk att det krävdes ett avstånd på 50 mil för mig att förstå hur besatt jag varit och är av image och yta. I Stockholm är man dessutom cool och smart om man jobbar med reklam men här är det precis tvärt om. Det är smutsigt och tyder på bristande karaktär och en mycket grund personlighet. Det spelar kanske inte jättestor roll för mig vad folk tycker om just det men jag undrar ju om jag ens hade övervägt den banan om jag hade umgåtts i en akademikerkrets. För mig är det orimligt att plugga till typ kulturvetare och veta från dag ett att det är omöjligt att få jobb inom det. För mina kompisar är det kanske lika skumt att tycka att reklambranschen verkar rolig och utvecklande.

Äh. Jag babblar igen! Men jag är lite krisig och osäker just nu. Puss.

Att ta på allvar att någon tar sig själv på allvar

I veckan började jag på en sommarkurs på konstskola. Det är fortfarande lite oklart vad vi ska göra (men något slags samspel mellan film och poesi tror jag) och alltså herreguuuud. Jag har aldrig tidigare umgåtts i kretsar där alla är konstnärer. Eller ens där alla är kreativa, har sidoprojekt, har egna personliga uttryck. Det är väldigt läskigt. Vi har presentationsrundor och de berättar att de skriver poesi varje dag, att de målar och regisserar och jag vet inte allt vad de håller på med. De berättar om sina processer och hur de försöker förmedla samtiden och blablabla. Eller nej, ord som försöker ingår inte i deras vokabulär utan alla har totalt självförtroende gällande deras konstnärliga förmågor. Verkar det som. 

Jag tror att jag kan lära mig väldigt mycket av det här.

När någon håller på med poesi och använder stora ord om sin konst har jag en tendens att himla med ögonen och avfärda det som pretentiös skit. Jag anar att det kan vara en försvarsmekanism eftersom jag själv känner mig otillräcklig och aldrig skulle våga påstå att jag själv tillför något eller gör en skillnad på ett konstnärligt plan. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga när jag skriver på mina egna grejer, det är väl på ett sätt också ett slags undersökning av samtiden typ. Men jag använder sällan stora ord. Dels är det väl mer min stil men jag tror också att jag på något sätt tycker det är pinsamt att vara för svulstig och djup. Jag har läst en del modernistisk poesi under den senaste terminen och jag tycker inte så mycket om den. Jag skriver i inlämningarna att jag tycker det är löjligt att krångla till det så mycket i en text istället för att bara skriva det man menar. Men det kanske bara är jag som inte fattar? Jag har en grundläggande inställning om att folk som är krångliga och invecklade i sitt språk bara försöker vara märkvärdiga och exkluderande. Men tycker jag bara så för att jag känner mig exkluderad?

Jag tror att det kan vara nyttigt för mig att prata, dricka öl och plugga med personer som uttrycker sig på det här sättet för det är inte bra att ha en sån dömande bild av dem som jag har. Jag önskar att jag var en i like it, what is it?-person men jag är snarare precis tvärt om. Vad är det här, hjälp, äh nä det är säkert bara blaj. 

Men det är också viktigt att jag inte nedvärderar mig själv i det här nu. Jag är skitnervös över att de andra ska tycka att jag är grund och att mitt språk är för okomplicerat. Men jag kanske är bra på andra grejer! Jag är ändå en av de 20 som kommit in av typ 300 sökande! What?! När jag var på intervju på reklamskolan fick jag frågan om hur jag skriver, vilket jag tyckte var en svår jäkla fråga ändå. Jag svarade typ att jag är ganska rak och direkt och att jag inte svävar ut så mycket. Läraren undrade då om jag alltså inte skriver så poetiskt och jag höll väl med men jag undrar om att skriva poetiskt verkligen måste definieras av ordvalen? Man kan väl beskriva något abstrakt på ett väldigt konkret sätt och ändå få läsaren att tänka efter? För handlar inte poesi just om det, att med ord få någon att fundera längre än vad just meningarna säger? Eller? Finns det en poetiskt skrivstil? Alltså jag vet ju att det "finns" eftersom alla har en bild av hur sånt språk låter men finns det på riktigt? Är det bestämt liksom? 

OBS!!! Den här bloggen är babblig och står inte i relation till hur jag uttrycker mig när jag anstränger mig på riktigt. Usch vad jag är osäker på mig själv som måste obs:a det :(((