Har ni läst de där fem första sidorna av Det handlar om dig? Jag tänker inte gå in på språk, personlig stil eller själva handlingen. Det är en ungdomsbok och jag tycker att hon är bra på att fånga tonårskänslan. Men. Inte för att moralpredika eller så men jag kan reagera lite på att hon alltid romantiserar alkohol, cigg och hångel så mycket. Hey, jag tycker också att det är det bästa som finns men jag är 25 och hennes karaktär är 15.
Det är inte så soft att dricka vodka och kedjeröka när man går i högstadiet, kan jag tycka. Men framför allt är det inte kul för de högstadietjejer hon vänder sig till att läsa om hemmafester med smuggelsprit och snygga killar om man själv sitter hemma på rummet och läser böcker. Den där ångesten över att inte bli bjuden på fester, att missa hela ungdomen, minns jag tydligt. Jag gick inte på en enda fest under högstadiet och längtade så mycket bort från min hemska förort. Till gymnasiet, till 18-årsdagen.
Den historian hon vill berätta skulle lika gärna kunna utspela sig i slutet av gymnasiet istället och då hade man som okysst 15-åring fått längta till framtiden istället för att hata livet.
fredag 28 februari 2014
Hjärnan moves in mysterious ways
Fast vänta, jag glömde berätta om det mest revolutionerande kuratorn fick mig att inse igår.
En av mina absolut sämsta egenskaper, både för min egen och andras skull, är att jag är så oerhört lättirriterad. Jag kokar inombords om jag så mycket som tänker på att det finns folk som smaskar när de äter, biter på gaffeln, tuggar tuggummi med öppen mun eller trummar med naglarna mot bordet. Jag hatar det så mycket men jag tror egentligen att min omgivning ogillar det ännu mer. Man ser på en gång när jag blir irriterad för då stelnar jag till och min blick blir svart och stirrig. Inte så kul för den som sitter mitt emot kanske.
Jag vet inte hur jag kom in på det igår hos kuratorn men när det kom fram att jag har en sådan sida sa hon att det förmodligen beror på att min lillebror är utvecklingsstörd. Det är tydligen vanligt nämligen. Vanligt! Att om man haft en sorglig frustration hela livet och dessutom haft ett slags störningsmoment i form av någon som kanske har dåligt bordsskick (ja), står i vägen framför tv:n (oh ja) och inte kan de sociala koderna (nej, precis) så kan man bli extra känslig för vissa saker i övriga livet eftersom man behöver en "paus" från störandet. Wow. Jag säger inte att det ursäktar någonting eller att vetskapen om det kommer bota mig men är det inte sjukt hur många förklaringar det kan finnas till ens personlighet eller beteenden? Jag är verkligen fascinerad över det.
En av mina absolut sämsta egenskaper, både för min egen och andras skull, är att jag är så oerhört lättirriterad. Jag kokar inombords om jag så mycket som tänker på att det finns folk som smaskar när de äter, biter på gaffeln, tuggar tuggummi med öppen mun eller trummar med naglarna mot bordet. Jag hatar det så mycket men jag tror egentligen att min omgivning ogillar det ännu mer. Man ser på en gång när jag blir irriterad för då stelnar jag till och min blick blir svart och stirrig. Inte så kul för den som sitter mitt emot kanske.
Jag vet inte hur jag kom in på det igår hos kuratorn men när det kom fram att jag har en sådan sida sa hon att det förmodligen beror på att min lillebror är utvecklingsstörd. Det är tydligen vanligt nämligen. Vanligt! Att om man haft en sorglig frustration hela livet och dessutom haft ett slags störningsmoment i form av någon som kanske har dåligt bordsskick (ja), står i vägen framför tv:n (oh ja) och inte kan de sociala koderna (nej, precis) så kan man bli extra känslig för vissa saker i övriga livet eftersom man behöver en "paus" från störandet. Wow. Jag säger inte att det ursäktar någonting eller att vetskapen om det kommer bota mig men är det inte sjukt hur många förklaringar det kan finnas till ens personlighet eller beteenden? Jag är verkligen fascinerad över det.
Girl crush på kuratorn
Förstår ni hur stolt min kurator blev över att jag skickade meddelandet till systern? Nytt för i år kanske blir att inte anstränga mig för att please:a någon annan än henne, kuratorn. Bara göra mina psykologläxor för hennes och mitt eget välbefinnandes skull och sen kan min besatthet av att få andra att gilla mig bara ta en paus.
Jag tycker så mycket om henne för även om vi säkert inte har någonting gemensamt utanför det där rummet så känns det som att hon förstår mig på fler plan än att se tecken på depression eller hjälpa till att hantera en närståendes död. Och hon tar ner mig på jorden när jag får de där obegripliga ångestattackerna. Som när jag berättade om flytthistorien.
Min kompis ska flytta i helgen och hade bjudit in alla sina kompisar (hon har många kompisar!) till flytthjälpsevent. Tanken var att flyttandet skulle sätta igång kl 09 på lördag för att sedan mynna ut i pizza och öl efter lunch. Jag var inställd på att vara där från start men kände mig lite för stressad över arbetsproverna för att stanna hela dagen och äta pizza. Plus att jag nu för tiden inte kan slappna av med fler än två personer samtidigt så pizza och öl med halvt okända flyttkompisar ger mig utslag. Jag hörde hur som helst av mig till min kompis för att fråga om det fanns något schema för flytten för att se om jag kunde komma tidigt och flytta ut gamla lägenheten istället för att ta emot kartonger i nya. Jag sa att jag måste tillbaka hem snabbt för att skriva på arbetsproverna så att pizzaeftermiddag tyvärr inte funkade för mig.
Hon: Du behöver inte komma, koncentrera dig på skrivandet du! Vi är många andra som kan hjälpas åt och Gud vad roligt att du kommit igång med arbetsproverna! Puss!
Jag: panik.
Trots att det inte var min avsikt och trots att min kompis inte visat några som helst tecken på ilska eller besvikelse så var jag ändå övertygad om att hon fått intrycket av att jag försökte dra mig ur flyttdagen. Jag hade ångest hela dagen igår trots att jag vet att ingen är arg på mig och att allt löste sig till det bästa. Jag sa hundra gånger både till henne och mina andra kompisar som ska dit att de måste lova att ringa mig om det blir kris, att jag kommer på stubinen. De: jaja, lugna dig.
När jag berättade det här för kuratorn skrattade hon nästan till och sen tittade hon mig djupt i ögonen och ba: Släpp det. Ingen tänker på det där längre. Enligt mig gjorde du mer än nödvändigt och jag lovar att ingen är arg på dig. Hon ser på mig på samma sätt när jag säger att jag inte ska söka stipendium till reklamskolan eftersom det säkert finns andra som behöver pengarna mer än jag. Eller när jag säger att jag borde skicka ett nytt meddelande till Fredriks syster så att hon inte får dåligt samvete när hon väl läser det förra och kanske tror att jag gått omkring och undrat utan att ha fått svar. Hon förbjöd mig att skicka ett till meddelande och hävdade att det är bra för mig att inse att mina neuroser sällan blir verklighet. Och att jag måste sluta vara så orolig för vad andra tänker och tycker.
Men det jag blir mest imponerad av är att hon aldrig antecknar något och ändå kommer ihåg allt jag sagt och att vi efter ett avbrott på tre veckor kan ta upp tråden igen exakt där vi slutade. Och sen blir jag rörd och glad över att hon när timmen är slut och jag tar på mig jackan vill veta allt om mina arbetsprover och att hon ger mig komplimanger och verkar gilla mig. Åh, jag önskar att jag kunde gå till henne livet ut men jag är rädd att Landstinget snart tycker att jag mår tillräckligt bra för att klara mig själv.
Jag tycker så mycket om henne för även om vi säkert inte har någonting gemensamt utanför det där rummet så känns det som att hon förstår mig på fler plan än att se tecken på depression eller hjälpa till att hantera en närståendes död. Och hon tar ner mig på jorden när jag får de där obegripliga ångestattackerna. Som när jag berättade om flytthistorien.
Min kompis ska flytta i helgen och hade bjudit in alla sina kompisar (hon har många kompisar!) till flytthjälpsevent. Tanken var att flyttandet skulle sätta igång kl 09 på lördag för att sedan mynna ut i pizza och öl efter lunch. Jag var inställd på att vara där från start men kände mig lite för stressad över arbetsproverna för att stanna hela dagen och äta pizza. Plus att jag nu för tiden inte kan slappna av med fler än två personer samtidigt så pizza och öl med halvt okända flyttkompisar ger mig utslag. Jag hörde hur som helst av mig till min kompis för att fråga om det fanns något schema för flytten för att se om jag kunde komma tidigt och flytta ut gamla lägenheten istället för att ta emot kartonger i nya. Jag sa att jag måste tillbaka hem snabbt för att skriva på arbetsproverna så att pizzaeftermiddag tyvärr inte funkade för mig.
Hon: Du behöver inte komma, koncentrera dig på skrivandet du! Vi är många andra som kan hjälpas åt och Gud vad roligt att du kommit igång med arbetsproverna! Puss!
Jag: panik.
Trots att det inte var min avsikt och trots att min kompis inte visat några som helst tecken på ilska eller besvikelse så var jag ändå övertygad om att hon fått intrycket av att jag försökte dra mig ur flyttdagen. Jag hade ångest hela dagen igår trots att jag vet att ingen är arg på mig och att allt löste sig till det bästa. Jag sa hundra gånger både till henne och mina andra kompisar som ska dit att de måste lova att ringa mig om det blir kris, att jag kommer på stubinen. De: jaja, lugna dig.
När jag berättade det här för kuratorn skrattade hon nästan till och sen tittade hon mig djupt i ögonen och ba: Släpp det. Ingen tänker på det där längre. Enligt mig gjorde du mer än nödvändigt och jag lovar att ingen är arg på dig. Hon ser på mig på samma sätt när jag säger att jag inte ska söka stipendium till reklamskolan eftersom det säkert finns andra som behöver pengarna mer än jag. Eller när jag säger att jag borde skicka ett nytt meddelande till Fredriks syster så att hon inte får dåligt samvete när hon väl läser det förra och kanske tror att jag gått omkring och undrat utan att ha fått svar. Hon förbjöd mig att skicka ett till meddelande och hävdade att det är bra för mig att inse att mina neuroser sällan blir verklighet. Och att jag måste sluta vara så orolig för vad andra tänker och tycker.
Men det jag blir mest imponerad av är att hon aldrig antecknar något och ändå kommer ihåg allt jag sagt och att vi efter ett avbrott på tre veckor kan ta upp tråden igen exakt där vi slutade. Och sen blir jag rörd och glad över att hon när timmen är slut och jag tar på mig jackan vill veta allt om mina arbetsprover och att hon ger mig komplimanger och verkar gilla mig. Åh, jag önskar att jag kunde gå till henne livet ut men jag är rädd att Landstinget snart tycker att jag mår tillräckligt bra för att klara mig själv.
onsdag 26 februari 2014
Kort biografi med litet testamente
Angående inlägget nedan (läs det först) så vet jag att jag är en hemsk människa. Situationerna jag skapar för mitt eget livsgalleris skull är allas stora skräck och det går inte att bortförklara. Men även om jag är en hemsk person så är han nedan och alla hans anhängare sämst i hela världen. Jag hatar dem och kommer aldrig förlåta dem, aldrig någonsin.
Hur jag fick dig att älska mig
I går på en bar lade jag och min kompis märke till två killar vid bordet bredvid. Tillsammans med dem satt en väldigt konstig tjej som förmodligen var både full, hög och galen. Hon skrek och tjoade, de nickade artigt. När jag och min kompis var ute och rökte såg vi att de reste sig upp för att gå och drog slutsatsen att de bara ville fly från den jobbiga tjejen. Vi bestämde oss för att rädda killarna så att de kunde stanna kvar. När de kom ut från baren kastade vi oss om halsen på dem och viskade att de skulle spela med för nu skulle vi rädda dem. Heeeeej, Gud vad länge sen! Åh men heeeeej! Ja, det funkade och de var med på noterna. De var glada över manövern och ville gärna gå tillbaka in för att dricka öl med oss istället nu när galna tjejen förlorat sitt sällskap och gått hem. Väl inne går en av killarna till baren för att beställa åt oss och när jag kommer tillbaka från toaletten ser jag att galna tjejen är kvar och att hon klänger på honom. Jag stövlar fram till baren, kysser killen och säger något om att hej älskling, nu är jag här. Han presenterar mig som hans tjej för galningen, tackar henne för ett trevligt samtal och förklarar att vi nu vill vara själva. Uppdrag: slutfört.
Jag, min kompis och de två killarna sätter oss ner och börjar prata. De var förresten inte killar, de var över 40. Men de var roliga, trevliga och bjöd oss på öl som tack för en lyckad räddning. Han jag kysste i baren var väldigt snygg och vi pratade intensivt med varandra. Någon gång under samtalet säger han något om "vårt dagis" och jag inser att han är vuxen, har barn och förmodligen inte alls borde vara ute och dricka öl med mig. När vi går ut och röker frågar jag lite avslappnat sådär om han har fru och barn och han svarar att han har sambo och två barn. Jag slappnar av lite av det eftersom jag tolkar det som att vi inte kommer hångla utan bara ha ett trevligt samtal. Mm, jag tolkar det så.
Några öl senare lägger han sin hand på min. När hans kompis går på toa hånglar han upp mig. Jag fattade inte riktigt vad han höll på med men ville också så jag spjärnade inte direkt emot. Till saken hör att han är nära vän och fd kund till många av mina chefer och kollegor. De brukar äta middagar tillsammans, de bjuds på varandras 40-årsfester. HUR kan man vara så dum att man hånglar upp sin bekantskapskrets receptionist mitt på Götgatan? Hur kan man vara otrogen med random 25-åring när man har barn på dagis. Hur?
När vi efter stängning gått vidare, druckit mer och hånglat utanför en toalett på en annan bar har klockan hunnit bli över två. Ännu en stängning och hans kompis tar en taxi hem. Min kompis har sedan länge lämnat oss och är lyckligt ovetande om vad som hänt. Vi går runt på söder och letar efter ett till ställe för vi har ju ingen annanstans att ta vägen. Jag har föräldrar hemma och han har... barn.
Han stryker mig över håret och säger att han kommer tänka på mig dygnet runt tills han får träffa mig igen. Jag vinkar in en taxi, öppnar bildörren men hejdar mig sedan. Stannar upp, vänder mig till honom igen och:
Men du, jag måste bara fråga en sak som jag har tänkt på... Måste man vara kille för att skriva en generationsroman?
Sen åker jag hem och lämnar honom där ensam i hotellbarens rökruta.
Eftertexter.
Jag, min kompis och de två killarna sätter oss ner och börjar prata. De var förresten inte killar, de var över 40. Men de var roliga, trevliga och bjöd oss på öl som tack för en lyckad räddning. Han jag kysste i baren var väldigt snygg och vi pratade intensivt med varandra. Någon gång under samtalet säger han något om "vårt dagis" och jag inser att han är vuxen, har barn och förmodligen inte alls borde vara ute och dricka öl med mig. När vi går ut och röker frågar jag lite avslappnat sådär om han har fru och barn och han svarar att han har sambo och två barn. Jag slappnar av lite av det eftersom jag tolkar det som att vi inte kommer hångla utan bara ha ett trevligt samtal. Mm, jag tolkar det så.
Några öl senare lägger han sin hand på min. När hans kompis går på toa hånglar han upp mig. Jag fattade inte riktigt vad han höll på med men ville också så jag spjärnade inte direkt emot. Till saken hör att han är nära vän och fd kund till många av mina chefer och kollegor. De brukar äta middagar tillsammans, de bjuds på varandras 40-årsfester. HUR kan man vara så dum att man hånglar upp sin bekantskapskrets receptionist mitt på Götgatan? Hur kan man vara otrogen med random 25-åring när man har barn på dagis. Hur?
När vi efter stängning gått vidare, druckit mer och hånglat utanför en toalett på en annan bar har klockan hunnit bli över två. Ännu en stängning och hans kompis tar en taxi hem. Min kompis har sedan länge lämnat oss och är lyckligt ovetande om vad som hänt. Vi går runt på söder och letar efter ett till ställe för vi har ju ingen annanstans att ta vägen. Jag har föräldrar hemma och han har... barn.
Han stryker mig över håret och säger att han kommer tänka på mig dygnet runt tills han får träffa mig igen. Jag vinkar in en taxi, öppnar bildörren men hejdar mig sedan. Stannar upp, vänder mig till honom igen och:
Men du, jag måste bara fråga en sak som jag har tänkt på... Måste man vara kille för att skriva en generationsroman?
Sen åker jag hem och lämnar honom där ensam i hotellbarens rökruta.
Eftertexter.
måndag 24 februari 2014
Ett annat slags besked
När systern efter tjugo timmar fortfarande varken sett eller svarat på mitt meddelande hade jag sådan panik att jag inte längre kunde hålla mig. Stressen över att familjen undanhöll information från mig, att de kanske var arga på mig, tog över och jag tog en omväg runt problemet och hörde av mig till Fredriks vid dödstillfället nya flickvän. Hon bekräftade det jag innerst inne hoppades på, att de aldrig hade fått reda på varför han dog och att de förmodligen inte skulle få det heller. Hon gissade på att hans hjärta helt enkelt stannade pga ett medfött fel och jag hoppas och tror också på det. Att det skulle varit självförvållat är enligt henne inte troligt med tanke på det sista sms han skickade henne. Jag trodde inte heller det men det är så skönt att få höra andra säga det.
Nu känns det som att luften gått ur mig. Jag är på samma gång lättad och fortsatt undrande.
Och jag är ledsen. För vad hon tjejen också sa till mig var att Fredrik var väldigt nere över att det tagit slut mellan oss och att det var anledningen till att det tog så lång tid innan de blev ett par. Tydligen pratade han mycket om mig och hade svårt att komma över allting. När vi träffades sista gången satt vi och pratade om vilka nya personer vi dejtade och det hade tydligen tagit hårt på honom, trots att han berättade lika mycket och glatt som jag gjorde. Jag var nykär i Malmö och när vi satt där i vårsolen fick jag ett samtal från honom som jag inte borde tagit. Fy fan vad elak jag var som satt och kvittrade med Malmö i telefon när Fredrik satt bredvid. Fredrik sa då till mig att han fattat av min Twitter att jag blivit kär i Malmö och att det inte hade känts så soft. Jag sa att jag förstod det men det var nog rätt tydligt att jag inte brydde mig. Och att jag inte var det minsta svartsjuk på hans tjejer utan snarare tyckte att det var roligt att höra om hans blinddejter.
Fredrik var så jävla taskig mot mig under det sista året vi var tillsammans och jag har fortfarande inte återhämtat mig från den dippen. Men han var bara människa och jag borde inte ha låtit det överskugga de andra åren vi hade tillsammans eller vänskapen vi utvecklat. Jag önskar att jag kunde säga det till honom.
Nu känns det som att luften gått ur mig. Jag är på samma gång lättad och fortsatt undrande.
Och jag är ledsen. För vad hon tjejen också sa till mig var att Fredrik var väldigt nere över att det tagit slut mellan oss och att det var anledningen till att det tog så lång tid innan de blev ett par. Tydligen pratade han mycket om mig och hade svårt att komma över allting. När vi träffades sista gången satt vi och pratade om vilka nya personer vi dejtade och det hade tydligen tagit hårt på honom, trots att han berättade lika mycket och glatt som jag gjorde. Jag var nykär i Malmö och när vi satt där i vårsolen fick jag ett samtal från honom som jag inte borde tagit. Fy fan vad elak jag var som satt och kvittrade med Malmö i telefon när Fredrik satt bredvid. Fredrik sa då till mig att han fattat av min Twitter att jag blivit kär i Malmö och att det inte hade känts så soft. Jag sa att jag förstod det men det var nog rätt tydligt att jag inte brydde mig. Och att jag inte var det minsta svartsjuk på hans tjejer utan snarare tyckte att det var roligt att höra om hans blinddejter.
Fredrik var så jävla taskig mot mig under det sista året vi var tillsammans och jag har fortfarande inte återhämtat mig från den dippen. Men han var bara människa och jag borde inte ha låtit det överskugga de andra åren vi hade tillsammans eller vänskapen vi utvecklat. Jag önskar att jag kunde säga det till honom.
söndag 23 februari 2014
Väntan mellan sent och seen
Nu gjorde jag något jättedumt tror jag. Senast jag var hos kuratorn gav hon mig läxan att en gång för alla försöka ta reda på vad Fredrik dog av. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig till hans syster eftersom hon är min favoritmedlem av familjen. Jag skrev ett utkast på meddelande. Jag visade det för de närmaste och de sa att jag skulle skicka. Jag skickade inte, skickade inte och skickade inte. I tre veckor har jag skjutit på det här men nu på torsdag ska jag till kuratorn igen och jag tänkte att det är lika bra att få det överstökat nu så jag skickade. 19:06. Men enligt Facebook har hon fortfarande inte sett det nu när klockan är över 22. Hon har like:at statusar och varit online på chatten men hon har inte sett mitt meddelande. Jag vill kräkas.
Jag är uttömd på dopaminer efter gårdagens fylla och att vid bakisångest DESSUTOM utsätta sig för det här är fan inte klokt. Jag fick min första panikångestattack i livet och de två ångestdämpande tabletterna jag tog har inte hjälp ett smack. Jag har försökt titta på The Office och måla naglarna men ingenting funkar, paniken lägger sig inte. Om hon inte svarar ikväll kommer jag omöjligen kunna sova. Dessutom insåg jag precis att hela släkten är samlad på landet eftersom det är sportlov. De kommer prata om det. Om de ringer upp mig hoppar jag ut genom fönstret, jag kan inte hantera det här.
Vad jag är orolig för: att han tog självmord och/eller att hon inte vill berätta. Att det finns en anledning till att jag inte fått veta, att det inte är ett misstag från familjens sida att glömma höra av sig till mig.
Bästa möjliga scenario: han dog av något naturligt och okontrollerbart och att de bara glömt bort mig. Ett kort meddelande som avslutas med en kram.
Det här är det jobbigaste jag någonsin behövt göra och jag kan inte riktigt förklara varför. Om första steget till att greppa och acceptera Fredriks död var att söka psykologisk hjälp är det här nästa och även det enda steget jag kan se framför mig. Jag vet inte vad som kommer hända efter det här. Kommer jag bryta ihop? Kommer jag ge efter en suck av lättnad? Kommer jag åka in till psykakuten? Kommer jag ha glömt bort det imorgon?
Helvete vad jag inte vill veta det här egentligen.
Jag är uttömd på dopaminer efter gårdagens fylla och att vid bakisångest DESSUTOM utsätta sig för det här är fan inte klokt. Jag fick min första panikångestattack i livet och de två ångestdämpande tabletterna jag tog har inte hjälp ett smack. Jag har försökt titta på The Office och måla naglarna men ingenting funkar, paniken lägger sig inte. Om hon inte svarar ikväll kommer jag omöjligen kunna sova. Dessutom insåg jag precis att hela släkten är samlad på landet eftersom det är sportlov. De kommer prata om det. Om de ringer upp mig hoppar jag ut genom fönstret, jag kan inte hantera det här.
Vad jag är orolig för: att han tog självmord och/eller att hon inte vill berätta. Att det finns en anledning till att jag inte fått veta, att det inte är ett misstag från familjens sida att glömma höra av sig till mig.
Bästa möjliga scenario: han dog av något naturligt och okontrollerbart och att de bara glömt bort mig. Ett kort meddelande som avslutas med en kram.
Det här är det jobbigaste jag någonsin behövt göra och jag kan inte riktigt förklara varför. Om första steget till att greppa och acceptera Fredriks död var att söka psykologisk hjälp är det här nästa och även det enda steget jag kan se framför mig. Jag vet inte vad som kommer hända efter det här. Kommer jag bryta ihop? Kommer jag ge efter en suck av lättnad? Kommer jag åka in till psykakuten? Kommer jag ha glömt bort det imorgon?
Helvete vad jag inte vill veta det här egentligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)