fredag 28 februari 2014

Girl crush på kuratorn

Förstår ni hur stolt min kurator blev över att jag skickade meddelandet till systern? Nytt för i år kanske blir att inte anstränga mig för att please:a någon annan än henne, kuratorn. Bara göra mina psykologläxor för hennes och mitt eget välbefinnandes skull och sen kan min besatthet av att få andra att gilla mig bara ta en paus.
Jag tycker så mycket om henne för även om vi säkert inte har någonting gemensamt utanför det där rummet så känns det som att hon förstår mig på fler plan än att se tecken på depression eller hjälpa till att hantera en närståendes död. Och hon tar ner mig på jorden när jag får de där obegripliga ångestattackerna. Som när jag berättade om flytthistorien.

Min kompis ska flytta i helgen och hade bjudit in alla sina kompisar (hon har många kompisar!) till flytthjälpsevent. Tanken var att flyttandet skulle sätta igång kl 09 på lördag för att sedan mynna ut i pizza och öl efter lunch. Jag var inställd på att vara där från start men kände mig lite för stressad över arbetsproverna för att stanna hela dagen och äta pizza. Plus att jag nu för tiden inte kan slappna av med fler än två personer samtidigt så pizza och öl med halvt okända flyttkompisar ger mig utslag. Jag hörde hur som helst av mig till min kompis för att fråga om det fanns något schema för flytten för att se om jag kunde komma tidigt och flytta ut gamla lägenheten istället för att ta emot kartonger i nya. Jag sa att jag måste tillbaka hem snabbt för att skriva på arbetsproverna så att pizzaeftermiddag tyvärr inte funkade för mig.
Hon: Du behöver inte komma, koncentrera dig på skrivandet du! Vi är många andra som kan hjälpas åt och Gud vad roligt att du kommit igång med arbetsproverna! Puss!
Jag: panik.
Trots att det inte var min avsikt och trots att min kompis inte visat några som helst tecken på ilska eller besvikelse så var jag ändå övertygad om att hon fått intrycket av att jag försökte dra mig ur flyttdagen. Jag hade ångest hela dagen igår trots att jag vet att ingen är arg på mig och att allt löste sig till det bästa. Jag sa hundra gånger både till henne och mina andra kompisar som ska dit att de måste lova att ringa mig om det blir kris, att jag kommer på stubinen. De: jaja, lugna dig.

När jag berättade det här för kuratorn skrattade hon nästan till och sen tittade hon mig djupt i ögonen och ba: Släpp det. Ingen tänker på det där längre. Enligt mig gjorde du mer än nödvändigt och jag lovar att ingen är arg på dig. Hon ser på mig på samma sätt när jag säger att jag inte ska söka stipendium till reklamskolan eftersom det säkert finns andra som behöver pengarna mer än jag. Eller när jag säger att jag borde skicka ett nytt meddelande till Fredriks syster så att hon inte får dåligt samvete när hon väl läser det förra och kanske tror att jag gått omkring och undrat utan att ha fått svar. Hon förbjöd mig att skicka ett till meddelande och hävdade att det är bra för mig att inse att mina neuroser sällan blir verklighet. Och att jag måste sluta vara så orolig för vad andra tänker och tycker.

Men det jag blir mest imponerad av är att hon aldrig antecknar något och ändå kommer ihåg allt jag sagt och att vi efter ett avbrott på tre veckor kan ta upp tråden igen exakt där vi slutade. Och sen blir jag rörd och glad över att hon när timmen är slut och jag tar på mig jackan vill veta allt om mina arbetsprover och att hon ger mig komplimanger och verkar gilla mig. Åh, jag önskar att jag kunde gå till henne livet ut men jag är rädd att Landstinget snart tycker att jag mår tillräckligt bra för att klara mig själv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar