Nu gjorde jag något jättedumt tror jag. Senast jag var hos kuratorn gav hon mig läxan att en gång för alla försöka ta reda på vad Fredrik dog av. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig till hans syster eftersom hon är min favoritmedlem av familjen. Jag skrev ett utkast på meddelande. Jag visade det för de närmaste och de sa att jag skulle skicka. Jag skickade inte, skickade inte och skickade inte. I tre veckor har jag skjutit på det här men nu på torsdag ska jag till kuratorn igen och jag tänkte att det är lika bra att få det överstökat nu så jag skickade. 19:06. Men enligt Facebook har hon fortfarande inte sett det nu när klockan är över 22. Hon har like:at statusar och varit online på chatten men hon har inte sett mitt meddelande. Jag vill kräkas.
Jag är uttömd på dopaminer efter gårdagens fylla och att vid bakisångest DESSUTOM utsätta sig för det här är fan inte klokt. Jag fick min första panikångestattack i livet och de två ångestdämpande tabletterna jag tog har inte hjälp ett smack. Jag har försökt titta på The Office och måla naglarna men ingenting funkar, paniken lägger sig inte. Om hon inte svarar ikväll kommer jag omöjligen kunna sova. Dessutom insåg jag precis att hela släkten är samlad på landet eftersom det är sportlov. De kommer prata om det. Om de ringer upp mig hoppar jag ut genom fönstret, jag kan inte hantera det här.
Vad jag är orolig för: att han tog självmord och/eller att hon inte vill berätta. Att det finns en anledning till att jag inte fått veta, att det inte är ett misstag från familjens sida att glömma höra av sig till mig.
Bästa möjliga scenario: han dog av något naturligt och okontrollerbart och att de bara glömt bort mig. Ett kort meddelande som avslutas med en kram.
Det här är det jobbigaste jag någonsin behövt göra och jag kan inte riktigt förklara varför. Om första steget till att greppa och acceptera Fredriks död var att söka psykologisk hjälp är det här nästa och även det enda steget jag kan se framför mig. Jag vet inte vad som kommer hända efter det här. Kommer jag bryta ihop? Kommer jag ge efter en suck av lättnad? Kommer jag åka in till psykakuten? Kommer jag ha glömt bort det imorgon?
Helvete vad jag inte vill veta det här egentligen.
Jag tycker att det var jättebra och modigt gjort och hoppas och tror att du inte kommer att ångra det. Hoppas även att hon svarar snart.
SvaraRaderaÄven om situationerna är extremt olika i övrigt påminns jag den starka ångesten innan jag fick veta vad min pappa dött av, då vi väntade på obduktionsrapporten. Ville så gärna att det skulle vara något oplågsamt.
Kram till dig.