Ambivalenta Amanda

Jag kom in på skolan! Det känns så skönt och när jag fick samtalet visste jag att det var rätt beslut att gå där, jag ser verkligen fram emot det. Jag har även, efter nio år i bostadskö, lyckats få en studentlägenhet vid Mariatorget och den är inte ens pytteliten! 32 generösa kvadrat! Senast jag kände sånt här flyt var 2013 och det tog inte lång tid innan allt gick åt helvete då så jag är lite nervös men försöker hålla modet uppe. En sak som dock stör mig är att alla tjejer i min kommande klass är så jäkla snygga. Och jag hoppas att jag inte är den som behövt söka flest gånger, då kommer jag skämmas.

Sommarkursen går... sådär alltså. Jag känner mig oerfaren och vågar inte säga så mycket. De lektioner då det är meningen att vi antingen ska prestera eller presentera något sjukanmäler jag mig och ligger hemma med låtsasmigrän. Jag vågar inte och fegar ur. Jag tror att det kommer ordna sig i slutändan och att jag kommer få ihop en bra slutprodukt men jag vill göra det på mitt sätt och sitta ensam. Vore säker en superbra övning för mig att möta mina rädslor eller whatever men jag vill inte. Känner mig inte trygg i klassen och är osäker på vad som förväntas av mig. Man ska liksom läsa upp vad man gjort och sedan ska alla i klassen inklusive lärarna ge en feedback på det! Både positiv och negativ! Svimmar. Jag har dessutom valt att skriva om relationen till min lillebror och det är så känsligt och viktigt för mig att jag verkligen inte vill att någon ska lägga sig i.

Göteborg känns så onödigt just nu. Jag vet inte ens varför jag är här. Är redan stressad över den kommande flyttstädningen och vill bara börja på det nya livet, inte njuta av sommaren i en stad där allt nu är tillfälligt. Det känns onödigt att bonda med nya kompisar, att Tindra, att bli nykär i hamnar och kaféer. Men Stockholm lockar inte jättemycket heller för där måste jag bo i förorten hos mina föräldrar och det går inte att planka i kollektivtrafiken. Eller så kanske jag ska få mens snart, de här känslorna kanske inte ens är på riktigt.

"Lästes i förrgår"

Jag träffade en kille i fredags på en svartklubb och vi dansade hela natten, satt på en klippa och skrålade/pratade till 07 osv. Jag orkade inte ligga men jag skrev ner mitt nummer på hans arm när våra mobiler hade dött och sa att vi kunde höras en annan dag. Redan kvällen efter messade han och frågade om jag ville komma över. Tankeläsare månne för se det ville jag verkligen. Vi delade på en flaska cava, skrattade oss hesa och hade ganska lamt sex. Jag tror inte att han var dålig utan att vi var dåliga båda två, det var liksom lite klumpigt och obekvämt. Men det gör väl inget, det finns fler tillfällen tänkte jag. Han var så himla fin och rolig men framför allt hade han den snyggaste lägenheten jag sett! Seriöst, det blir svårt för mig att hitta affischen från den där utställningen för fyra år sedan på nåt finskt akvarellmuseum så jag måste nog gifta mig med honom och sedan strunta i äktenskapsförord.

På söndagen åkte jag hem på eftermiddagen för att göra en jobbig seminariekomplettering och runt åtta messade jag honom och frågade vad han hade gjort resten av dagen. Tog bara ett dygn för honom att svara på det och vet ni hur han avslutade svaret? "Stay cool!"

Vad i hela!!!

Hey homie, läget dude, stay cool? När ska detta sluta? Jag fattar aldrig om de försöker friend zone:a, om de är nonchalanta eller om de är nervösa. Men ni kan ju gissa vilket av de alternativen jag väljer att tolka det som. Sagt och gjort ignorerade jag den sinnessjuka avskedsfrasen och frågade om han ville ses någonting i veckan. Mm. Det lästes i förrgår.

När jag läser igenom det här verkar det ju inte orimligt alls men jag har ju träffat honom, varit med honom och känt hans fingrar nudda vid mina knän i soffan. Och vi hade så mycket gemensamt och var så avslappnade med varandra! Jag fattar inte hur killar funkar. Jag fattar ännu mindre varför de aldrig verkar fatta mig!

Inte ens det här kan jag bena ut

Men på tal om det här under. Jag har sånt sjukt jävla komplex över att jag inte är tillräckligt smart och djup. Det framgår mer och mer för varje dag jag bor här i Göteborg. När jag umgås med akademiker, när jag pratar med folk som har stenkoll på politik och nu framför allt när jag går den här kursen. Jag sitter på helspänn och koncentrerar mig mer på att utstråla att jag inte vill ha en fråga om vad jag tyckte om kortfilmen vi nyss såg än på att verkligen kolla på den och utveckla en åsikt. Egentligen tror jag att mitt undvikande av att kommentera saker bara gör allting värre för jag tror mig veta att ingen ändå förväntar sig att jag ska kunna komma med någonting. Jag vet inte, jag tror bara att jag ser ut som en osmart person. För att jag är gullig, sprallig och gillar att festa typ. En gång drömde jag att jag hade skrivit en bok och att Horance Engdahl kommenterade det med att man inte kan vara en intressant författare om man är lycklig. Jag svarade då att jag är inte lycklig Horace, jag är bara livlig. Sen vaknade jag. Vad var det för dröm egentligen?

Ibland blir jag irriterad på att personer som ser sig själva som smarty klyftsson avfärdar mig som en Carolina Gynning-person bara för att jag använder parfym, men oftast är det nog bara i mitt huvud som det stämmer. Eller för att jag faktiskt sagt något dumt på riktigt. Det var många år sedan nu när jag insåg att jag tappat stora delar av mitt intellekt och den insikten var så jävla jobbig. Jag har tänkt jättemycket på det och jag har kommit fram till att insikten om att man inte är smart inte är tillräcklig för att det ska väga upp. Sen är det också svårt att veta vad som är sant och vad som man bara intalar sig är sant. Och hur stor roll det egentligen spelar eftersom ingen tänker lika mycket på vad jag gör och säger som jag själv.

En annan grej som blivit tydlig här i Göteborg är att allt jag kan och allt det som betyder något i Stockholm är oviktigt här. I mina kretsar i Stockholm är det snudd på obligatoriskt att springa på alla reklam- och konstskolors slututställningar men här är alla typ, HDK? Va e de? Egentligen har jag alltid bara gått på de där utställningarna för att man får öl men inte ens det bryr de sig om här! Tänk att det krävdes ett avstånd på 50 mil för mig att förstå hur besatt jag varit och är av image och yta. I Stockholm är man dessutom cool och smart om man jobbar med reklam men här är det precis tvärt om. Det är smutsigt och tyder på bristande karaktär och en mycket grund personlighet. Det spelar kanske inte jättestor roll för mig vad folk tycker om just det men jag undrar ju om jag ens hade övervägt den banan om jag hade umgåtts i en akademikerkrets. För mig är det orimligt att plugga till typ kulturvetare och veta från dag ett att det är omöjligt att få jobb inom det. För mina kompisar är det kanske lika skumt att tycka att reklambranschen verkar rolig och utvecklande.

Äh. Jag babblar igen! Men jag är lite krisig och osäker just nu. Puss.

Att ta på allvar att någon tar sig själv på allvar

I veckan började jag på en sommarkurs på konstskola. Det är fortfarande lite oklart vad vi ska göra (men något slags samspel mellan film och poesi tror jag) och alltså herreguuuud. Jag har aldrig tidigare umgåtts i kretsar där alla är konstnärer. Eller ens där alla är kreativa, har sidoprojekt, har egna personliga uttryck. Det är väldigt läskigt. Vi har presentationsrundor och de berättar att de skriver poesi varje dag, att de målar och regisserar och jag vet inte allt vad de håller på med. De berättar om sina processer och hur de försöker förmedla samtiden och blablabla. Eller nej, ord som försöker ingår inte i deras vokabulär utan alla har totalt självförtroende gällande deras konstnärliga förmågor. Verkar det som. 

Jag tror att jag kan lära mig väldigt mycket av det här.

När någon håller på med poesi och använder stora ord om sin konst har jag en tendens att himla med ögonen och avfärda det som pretentiös skit. Jag anar att det kan vara en försvarsmekanism eftersom jag själv känner mig otillräcklig och aldrig skulle våga påstå att jag själv tillför något eller gör en skillnad på ett konstnärligt plan. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga när jag skriver på mina egna grejer, det är väl på ett sätt också ett slags undersökning av samtiden typ. Men jag använder sällan stora ord. Dels är det väl mer min stil men jag tror också att jag på något sätt tycker det är pinsamt att vara för svulstig och djup. Jag har läst en del modernistisk poesi under den senaste terminen och jag tycker inte så mycket om den. Jag skriver i inlämningarna att jag tycker det är löjligt att krångla till det så mycket i en text istället för att bara skriva det man menar. Men det kanske bara är jag som inte fattar? Jag har en grundläggande inställning om att folk som är krångliga och invecklade i sitt språk bara försöker vara märkvärdiga och exkluderande. Men tycker jag bara så för att jag känner mig exkluderad?

Jag tror att det kan vara nyttigt för mig att prata, dricka öl och plugga med personer som uttrycker sig på det här sättet för det är inte bra att ha en sån dömande bild av dem som jag har. Jag önskar att jag var en i like it, what is it?-person men jag är snarare precis tvärt om. Vad är det här, hjälp, äh nä det är säkert bara blaj. 

Men det är också viktigt att jag inte nedvärderar mig själv i det här nu. Jag är skitnervös över att de andra ska tycka att jag är grund och att mitt språk är för okomplicerat. Men jag kanske är bra på andra grejer! Jag är ändå en av de 20 som kommit in av typ 300 sökande! What?! När jag var på intervju på reklamskolan fick jag frågan om hur jag skriver, vilket jag tyckte var en svår jäkla fråga ändå. Jag svarade typ att jag är ganska rak och direkt och att jag inte svävar ut så mycket. Läraren undrade då om jag alltså inte skriver så poetiskt och jag höll väl med men jag undrar om att skriva poetiskt verkligen måste definieras av ordvalen? Man kan väl beskriva något abstrakt på ett väldigt konkret sätt och ändå få läsaren att tänka efter? För handlar inte poesi just om det, att med ord få någon att fundera längre än vad just meningarna säger? Eller? Finns det en poetiskt skrivstil? Alltså jag vet ju att det "finns" eftersom alla har en bild av hur sånt språk låter men finns det på riktigt? Är det bestämt liksom? 

OBS!!! Den här bloggen är babblig och står inte i relation till hur jag uttrycker mig när jag anstränger mig på riktigt. Usch vad jag är osäker på mig själv som måste obs:a det :(((

Och mobilen går bra?

Så himla rimlig jag är när jag försöker få tillbaka någon som jag helt ärligt trodde att jag fortfarande dejtade. Att vi inte har setts på typ två månader är väl inte så viktigt tyckte jag. Jag har verkligen öga för detaljer. Och jag har väldigt många "vänner".

Ronald Weasley

En av mina mest återkommande skräckfantasier den senaste tiden är att en stor fågelspindel hittar in i min lägenhet. Jag vet inte hur jag ska göra när det här till slut händer, för jo - det kommer hända. Man kan ju inte smälla till den med nåt för bakdelen är ju så stor! Om den mosas kommer rumpan säkert spricka och inälvor kommer spruta ända upp i taket. Jag är seriöst orolig för hur jag ska hantera detta. Hur snabbt kommer djurskyddsföreningen om man ringer? Eller är det polisen man ska kontakta? I de flesta av mardagdrömmarna upptäcker jag spindeln genom att jag vaknar av det prasslar i köket och så är klockan fyra på morgonen och jag står och skriker på soffbordet. Ingen kan ju hjälpa mig då! Jag kan inte springa och väcka en granne för stor risk att de är vanare vid situationen än jag liksom. Usch usch uschhhhhh.

Har inte tid med några dåliga tider

Usch jag är förlamad av stress. Att inte veta vad som händer i höst tar kål på mig. Jag har kommit in på en rolig och skrivinriktad sommarkurs på en konstskola men om jag kommer in på reklamskolan krockar de med varandra. Jag vill att mina kompisar ska komma hit under Way Out West men om jag ska tillbaka till Stockholm måste jag packa, flyttstäda OCH flytta dagen efter festivalen för sen på måndagen börjar terminen. Det går inte. Har jag ens råd att bo kvar i Göteborg under sommaren med bara det lilla sommarkursCSN:et som enda inkomst? Om jag struntar i konstskolan och väljer den andra kursen jag kommit in på kommer studiemedlet vara ännu mindre. Den är på distans så då kan jag bo hos mina föräldrar i Stockholm istället kanske. Men jag har redan sagt till min hyresvärd att jag ska bo kvar minst till augusti ut.

Vem ska hjälpa mig att flytta? Var ska jag få tag på kartonger? Kommer min flyttstädning bli godkänd eller ska jag behöva ta tåget tillbaka och göra om? Om jag hamnar i Stockholm igen, var ska jag då bo? Ska jag flytta in i en studentlägenhet för 5000 i månaden eller blir det billigare att köpa en lägenhet?

Jag tror det är safe to say att jag slutade med medicinerna för tidigt. Inte nog med den här paralyserande stresskänslan har jag börjat få tillbaka andra osofta symtom. För någon månad sedan frågade några vänner om jag ville följa med dem till Emmaboda i sommar och hjälpa dem sälja kläder från deras vintagebutik. Åh så pepp jag var. De senaste veckorna har det där legat som en kall, blöt filt över mig och jag har hyperventilerat varje gång jag börjat tänka på det. Jag har sett skräckscenarion framför mig. Att vi ska bli osams, att jag inte ska orka jobba och festa flera dagar i sträck och göra dem besvikna, att det ska uppstå dramatik med den andra vännen som också erbjudit sig att följa med. Men framför allt att vara tvingad att umgås med folk utan att ha chansen att dra sig undan och gå hem. Jag tog till slut upp det med dem och de förstod. Jag behöver inte längre följa med och alla är glada. Ändå kan jag inte släppa det. Alls.

Alltså jag har fan inte TID för det här!!! Jag har inte utrymme i livet för fler sammanbrott. Vad jag än ska göra i höst måste jag kunna fokusera på det och inte på att noja över om min puls någonsin kommer gå ner till normal takt igen. Neiiiiijjjjjj.