Har inte tid med några dåliga tider

Usch jag är förlamad av stress. Att inte veta vad som händer i höst tar kål på mig. Jag har kommit in på en rolig och skrivinriktad sommarkurs på en konstskola men om jag kommer in på reklamskolan krockar de med varandra. Jag vill att mina kompisar ska komma hit under Way Out West men om jag ska tillbaka till Stockholm måste jag packa, flyttstäda OCH flytta dagen efter festivalen för sen på måndagen börjar terminen. Det går inte. Har jag ens råd att bo kvar i Göteborg under sommaren med bara det lilla sommarkursCSN:et som enda inkomst? Om jag struntar i konstskolan och väljer den andra kursen jag kommit in på kommer studiemedlet vara ännu mindre. Den är på distans så då kan jag bo hos mina föräldrar i Stockholm istället kanske. Men jag har redan sagt till min hyresvärd att jag ska bo kvar minst till augusti ut.

Vem ska hjälpa mig att flytta? Var ska jag få tag på kartonger? Kommer min flyttstädning bli godkänd eller ska jag behöva ta tåget tillbaka och göra om? Om jag hamnar i Stockholm igen, var ska jag då bo? Ska jag flytta in i en studentlägenhet för 5000 i månaden eller blir det billigare att köpa en lägenhet?

Jag tror det är safe to say att jag slutade med medicinerna för tidigt. Inte nog med den här paralyserande stresskänslan har jag börjat få tillbaka andra osofta symtom. För någon månad sedan frågade några vänner om jag ville följa med dem till Emmaboda i sommar och hjälpa dem sälja kläder från deras vintagebutik. Åh så pepp jag var. De senaste veckorna har det där legat som en kall, blöt filt över mig och jag har hyperventilerat varje gång jag börjat tänka på det. Jag har sett skräckscenarion framför mig. Att vi ska bli osams, att jag inte ska orka jobba och festa flera dagar i sträck och göra dem besvikna, att det ska uppstå dramatik med den andra vännen som också erbjudit sig att följa med. Men framför allt att vara tvingad att umgås med folk utan att ha chansen att dra sig undan och gå hem. Jag tog till slut upp det med dem och de förstod. Jag behöver inte längre följa med och alla är glada. Ändå kan jag inte släppa det. Alls.

Alltså jag har fan inte TID för det här!!! Jag har inte utrymme i livet för fler sammanbrott. Vad jag än ska göra i höst måste jag kunna fokusera på det och inte på att noja över om min puls någonsin kommer gå ner till normal takt igen. Neiiiiijjjjjj.