Mamma märkte något men jag tittade bara bort och gick iväg. Mumlade något och tog med mig middagen till övervåningen. När jag vaknade i morse var kuddarna fortfarande blöta av all gråt. Jag vet inte om det här är någon hormonell dipp av något slag eller om det är nu allt kommer ikapp mig och att det ska vara såhär hela tiden nu. Jag har börjat tänka på högstadiet då killar kom fram till mig och sa att de hatade mig och frågade varför jag var så ful. När det hände svarade jag ibland något spydigt tillbaka och sen var det bra så, jag tänkte inte så mycket mer på det vad jag minns. Men nu.
Mina kompisar är sjukt oroliga och mina kollegor söker hela tiden min blick för att se om mina ögonfransar är ihopklibbade när jag kommer ut från toaletten. Det är de. Om någon frågar hur det är idag eller typ bara nuddar min arm kommer jag bryta ihop fullständigt.
Hjälp.
Åh hjärtat. Fy fan. Har inget direkt råd att ge men förstår precis känslan av att gå ut bland människor och be till gud att ingen av dem frågar hur en mår. För om det händer, då rasar allt. Verkligen allt. Inför alla. Som att allt inte redan vore nog till maxningsgränsen?
SvaraRaderaHejar på dig. Tänker på dig. <3