I dag under lunchen råkade min fasad spricka. Än en gång frågade någon välmenande person hur det är att fortfarande bo hemma and I snapped. Sa att jag tycker det är lustigt att det folk är mest oroliga för gällande mitt psykiska tillstånd är just det och att det faktiskt finns mycket annat att välja på för mig att må dåligt över. Oroliga blickar byttes mellan kollegorna runt bordet. Mina ögon blev vattniga och sen gick jag.
På chatten planerade mina kompisar middag för ikväll och jag ville verkligen inte komma. Sa att jag blir stressad av att umgås hemma hos folk på vardagar och söndagar och föreslog lördag istället. Weirdo, tyckte de och sa åt mig att komma över det. Jag blir stressad av minsta lilla nu för tiden och låg nästan sömnlös härom natten bara för att min lilla distanskurs börjar om två veckor. Men framför allt ville jag inte komma därför att jag inte vill prata sånt som får mig att gråta, trots att jag vet att alla andra tycker att det vore jättebra för mig. Och alla är på mig om så mycket. Gå till psykologen, ät inte mer halvfabrikat, du måste börja träna, spara mer pengar nu när du kan. Under en av miljarders interventions gällande min prokrastinering av bearbetning av jobbiga grejer kom vi överens om att mina kompisar skulle fixa en psykologtid åt mig så att jag med telefonskräck och ovilja slapp. Inget hände på två månader men nu idag sa de att man tydligen inte kan boka tid åt någon annan så jag måste göra det själv. Alltså jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Och nu kommer mamma märka att det är något också, faaaaaaaan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar