The Talk

Klockan nio imorse skulle jag ha lönesamtal och till att börja med var min chef tio minuter sen. Att jag inte är stabil nog för att slå näven i bordet och argumentera mig till en skälig lön är väl rätt underförstått då jag nu för tiden inte ens kan försöka komma ihåg att ansöka om ett lånekort på biblioteket utan att få stresseksem. Helst av allt ville jag skjuta upp hela samtalet men jag vet hur det ligger till med det här företagets hantering av retroaktiv löneökning (= har aldrig hänt) så jag bet ihop. 

Oh dear.

Att jag igår satt och läste tidningen vid lunchbordet när han kom in på morgonen var tydligen inte bra. Han vill att jag ska sitta redo när alla kommer in och le som en sol. Jag undrade om det inte var okej att jag tog en liten paus i och med att jag redan varit på jobbet i en och en halv timme vid den tiden, gjort frukost till alla och städat upp de andras fredagsölsrester. Nähä. 

Jag ska ge komplimanger till samtliga varje dag och aldrig visa en känsla annan än sprudlande glädje för en lön lägre än min lillebror får som konduktör på tvärbanan. Angående att jag jobbat där i tre år med svindålig lön sa han att han inte tycker att personer i min roll ska ha så hög lön. Men han tar ändå för givet att jag ska vilja göra karriär inom administration. Hahahaaaa.

Efter ett tag insåg han väl att han kritiserat mig konstant i 40 minuter utan egentlig grund så till slut fick jag 500 kr extra eftersom han ville ge en signal om att han egentligen tycker att jag är "ganska bra". Tack!