Vacay + efterspel & drömmar

Nu sitter jag under lysrör igen. Solbrännan flagnade som vanligt av i ankomsthallen på Arlanda men jag försöker ändå att bära så mycket pastell och vitt som möjligt nu innan det är helt för sent.

Är så irriterad på hela personalstyrkan på jobbet redan. Varje dag frågar de mig om var servetter finns, var lampknappen är, om det finns knäckebröd. OMFG LETA LITE. Efter det här jobbet kommer jag aldrig mer ställa en dum fråga, jag lovar. 

Under semestern läste jag mycket (fem böcker på nio dagar ändå!) och skrev långa och alldeles för självupplevda historier till en kommande roman. Som i högstadiet när jag funderade på att ha uppsatt hår i ett år, helst i en sådan knut som inte avslöjar något om längden, för att sedan på skolavslutningen släppa ut det och överraska alla med mitt nya utsparade svall. På exakt samma sätt är jag sugen på att sitta hemma med avstängd mobil varje kväll och låtsas kolla på Gossip Girl men i själva verket skriva världens bästa, roligaste och mest tänkvärda bok. Men jag har egentligen ingen story och hämmas av att eventuellt hånas av de där begåvade smartisarna som gick i kulturklassen på gymnasiet. Ser dem framför mig, hur de sitter där på Ritorno och fnissar efter att ha läst min bok "på skämt". Ryser. Jag vill att Martin Kellerman ska lägga till mig på Facebook efter att ha läst den för att han blev kär i mig och jag vill att recensenter ska skriva att de skrattade högt så att det kan stå på omslaget sen när den kommer som pocket. Hur lång tid tar det att skriva en generationsroman? Vill helst vara klar innan maj så att jag inte missar några soltimmar. Bra mål om jag får säga det själv. 

En annan grej jag tänkt på och som dessutom relaterar till ovanstående är detta: 

Jag har ställt mig tveksam till om deltagarna i t.ex. Idol är ärliga när de gör till rösten i auditions och uppträdanden. Eftersom man i Idol även får höra alla tävlanden prata hör man ju på en gång att den mörka och raspiga soulrösten i uppträdandet inte limmar med den målbrottiga vänersborgsdialekten. Då tycker jag att det känns tillgjort och falskt.
Men: De kan sjunga så och om de kan det är det väl knappast falskt? Om de behärskar tekniken är det på riktigt, även om den är inspirerad eller tillgjord?

Så tänker jag ofta om skrivande också. Om man skriver som man pratar och tänker i sin blogg men uttrycker sig som Paul Auster eller Sylvia Plath i andra sammanhang, är det falskt då? Eftersom det inte enbart kommer från en själv? Jag antar att det är okej så länge man bara skriver så man själv förstår och inte använder ord som man aldrig ens skulle tänka. Jag får alltså inte använda ord som vomera eller fellatio i en text för de finns knappt i mitt ordförråd och då blir det falskt. 

En erfaren journalist läste en gång en gammal blogg jag hade och var rätt positiv men anmärkte på att jag använde talspråk och utropstecken för det gör man inte i seriösa texter. Jag svarade irriterat att jag såklart inte skulle göra det i professionella sammanhang och det skulle jag ju inte heller!!! Man byter väl uttryck beroende på sammanhang på samma sätt som man skriver med olika språk när man sms:ar killar, kompisar eller föräldrar antar jag. Eller vad tycker ni?

EDIT: Glömde bort dialoger och dryga karaktärer, jag vet precis vilka som kommer använda ord som vomera i min eventuella roman. På Ritorno.