Det började med jag och Stagnelius skulle fika. Men han ville inte fika, han ville dricka öl. Max två, sa han. Pfft, sa jag. Vi pratade om skrivande, han förklarade boken han håller på med för mig ("en totalitär stat där medborgarna bryter sig loss och där den könslösa fången med dödsdom ställs inför ett dilemma" ja ba you lost me at totalitär, va e de). Sen pratade vi om relationer och han gav mig ett bra tips för nästa gång jag vill fejka ("kläm ihop benen så mycket du kan så att hans huvud fastnar som i ett skruvstäd, när du är klar kommer han vara så glad att komma loss att han inte bryr sig längre"). Vi pratade om ligg vi haft, dumpningar som kändes lite extra och stalkers. I ett mycket romantiskt och idiotiskt ögonblick lutade jag mig fram över bordet och sa att han skulle komma närmare för att jag ville testa en grej. Den kyssen pirrade. Nästa också.
- Men vill du verkligen göra det här då, alltså göra det på riktigt. Gå på gallerier och träffa mina föräldrar och vara ihop utan slutdatum? frågade han.
- Ja jag vill det, ljög jag.
De här var klockan fem på eftermiddagen. På bron mellan Fridhemsplan och St:Eriksplan men det hade lika gärna kunnat vara Lilla Essingen eller Farsta eller Liljeholmen. Anonyma jävla stadsbild ibland alltså.
Klara kom dit och han gick för att träffa vänner. Lutade mig ner mot asfalten när han kysste mig hejdå och jag tror att jag var lite lycklig då.
- Men vadå vill du bli ihop med honom?
- Nej Gud verkligen verkligen inte. Eller jag vet inte, det kan ju vara kul att prova. Det är ju sommar nu.
Klaras kille kom. Han är normal och hans tatueringar är inte hemmagjorda. Klara beställde vegansk mat och jag åt upp tre av de pommes frites jag beställt. Doppade dem i bea, tittade bedrövat på alla hundratals som låg kvar i skålen och såg inte servitrisen i ögonen när hon dukade av dem sen.
Vi gick till en soulklubb på en nytt hotell och jag var i mitt absolut jobbigaste esse. Bombarderade kändisen som spelade skivor med förfrågningar och babbel. "Han sa att han hade like:at min status om vi hade varit kompisar på Facebook! Han sa det! Jag måste bli kompis med honom nu!" Helvete vilken ångest. Jag rökte fyratusen cigg och drack skumpa, glas på glas för att det är snyggt liksom.
Vi gick vidare till nån fest, nån konstig fest högt upp i ett hus på Skeppsbron. Det fanns massor av sprit men jag höll mig till vin. Drack upp allas vin. Skrämde livet ur mina vänner när jag balanserade ut på taket utanför fönstret. Frågade dem om de skulle dra upp mig om jag hängde och dinglade där 20 meter över marken. Ramlade, skreksjöng till Shoreline. Stagnelius kom och fick psykbryt på mig för att jag var så speedad. Höjdrädd var han också så mina lekar uppe på taket uppskattades INTE. Vi dansade, jag tror han tappade mig på dansgolvet. Vi irrade runt efter ett gatunummer som inte ens fanns och en efterfest som ingen var på.
- Snälla Amandan, snälla snälla kan vi inte åka hem istället? Jag är full och trött och vi har druckit i tolv timmar nu. Jag orkar inte mer.
- Men jag vill bli sams med mina kompisar, det här är första gången jag träffar dem sen de sa att jag dricker för mycket!
BRA läge. Jag har inte ens reflekterat över att mina mediciner gör mig mer lättpåverkad men det är klart det är så. Efter en öl, ett halvt glas vin eller ens doften av vermouth blir jag som förbytt. Ringer folk, lägger till Martin Kellerman och Andres Lokko på Facebook. Säger att jag vill bli ihop med pretentiösa personer för att jag är uttråkad och rastlös. Rullar mig i hundrastningsparker i nya dyra sidenklänningar. Blir feeeettt jobbig. Vaknar bredvid killar jag inte gillar.
Hur som helst. Han sov jättelänge och jag gick igenom mina anteckningar på mobilen. Det blev visst en del sånt också igår. Sen gick jag och handlade för att kunna steka pannkakor till honom. I femtiotalsklänning stod jag och svängde på rumpan i takt med vispen. Så jävla gullig och älskvärd. Tänkte att jag skulle dra ut på vår förförlovning lite till innan jag gjorde slut. Satte mig i hans knä och var lätt och feminin. Pussade på hela honom, drog med fingrarna genom hans hår.
När jag skulle följa med honom till spårvagnen dumpade jag honom med orden att det där var nog kanske inte så smart, jag har nog ångrat mig och väntade på en reaktion. Lyckligtvis är han också ett freak för han hade också bara låtsas. Vilket lyckligt slut! Vi kramades hejdå, have a good one och så vidare. Nu är helgen äntligen slut, jag klarar ju uppenbarligen inte av den här tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar