Så kom sommaren och Tantolunden

Nu för tiden tar det en halv öl innan jag blir kaxig, vild och hånglig. En halv öl till jag är världens mest självsäkra och jobbiga person som ska klättra upp i träd, ringa samma ex nitton gånger under tjugo minuter och rappa hemmagjorda låtar.

Jag har nog alltid druckit för mycket. Dels för att jag festat på indieklubbar och där dricker alla väldigt mycket öl. Dels för att jag är mycket mindre än mina kompisar men ändå alltid hållit samma takt som dem. Dels för att jag har svårt att sluta i tid.

I går var jag på födelsedagspicnic och i dag har jag en dålig känsla i kroppen. Inte för att jag inte blev insläppt på Kåken, please, inte för att jag hånglade med en okänd kille med fantastiska ögon. Inte för att min röst blev dubbelt så högljudd efter en öl eller för att jag tappade bort mina solglasögon. Det är någonting annat. Kanske att jag berättade min livshistoria för ytliga bekanta eller att jag visade privata och generande bilder för motvilliga kompisar.

Jag vet exakt när jag gick från att ha ett vanligt dåligt ölsinne med blåmärken från Under bron till att få en total urspårning varje fylla. Exakt då när jag började med mina mediciner. Läkaren sa att det är okej att ta något glas ibland, han sa inte till mig att dricka fyra flaskor vin i veckan. Jag måste verkligen ta tag i det här nu men det tar emot SÅ mycket. Vilket väl verkligen  säger någonting om hur pass dags det är.

Det jag gillar mest med att gå ut, för jag älskar att gå ut, är att röka och prata med mina kompisar. Så jag får väl göra det med juice och Cola Light istället, inte så dåligt det heller faktiskt! Vi får väl se hur det går.