Framtiden är ljug

Nu har jag för tredje året i rad skickat in arbetsprover till den där satans reklamskolan. Förhoppningsvis kommer jag på intervju även i år och alltså om jag inte kommer in den här gången blir jag faktiskt ledsen. Jag följer arbetsprovsgruppen på Facebook och den gör mig galen. Folk postar i parti och minut och frågar om folk har fått samtal om intervju, om de vill dela med sig av de inskickade arbetsproverna och vissa lägger till och med upp länkar och bilder på proverna de tydligen är så himla stolta över. För det första: sitt still i båten herregud. Jag har väl kanske lite väl mycket erfarenhet av den här antagningsprocessen men jag blir otroligt irriterad på alla kids som säger att de inte kan sova för att de inte har fått ett samtal när det typ gått en vecka sen inlämning. CHILLA. För det andra: kan vi inte bara avdramatisera det här lite? Jag har egentligen ingen lust att gå där eftersom alla typ går runt och pussar trottoaren utanför skolans dörrar. Det är inte på liv och död. Det är en skola. Jag har själv varit sådär exalterad och jobbig men för varje gång jag söker blir jag mer osugen. Om jag kommer in vill jag bara att det ska vara över så fort som möjligt så att jag kan få mitt diplom och börja jobba. Det är ett nödvändigt ont. Jag får höra att jag har fel inställning som tänker så men varför då? Är det verkligen så otänkbart att utbildningen inte ska vara det roligaste och mest minnesvärda från ens karriär? Jag vill jobba som copywriter och jag har jobbat i branschen så pass länge att jag vet att det är den bästa utbildningen och att man i mångt och mycket betalar för att få ett jobb.

Jag är ju såklart bitter också. Jag är så oerhört trött på att behöva förklara för folk att det är tredje gången jag söker och att jag varit jättenära varje gång jag lovar!!! Det är skitsvårt att komma in och det ska det väl vara. Jag vill inte gå på en skola som det är lätt att komma in på och alltså är jag ju med och bidrar till hela hypen. Det är jättefint att folk har hittat sitt kall i livet och kämpar med arbetsprover och whatever men jag blir galen på den där facebookgruppen alltså. CALM THE FUCK DOWN. Förmodligen stör det mig så mycket eftersom jag själv varit så där idiotlycklig över att ha skickat in och de vet inte än att livet inte handlar om att smöra sig in på Stockholms Harvard. Det finns annat att bry sig om, att vara ledsen och glad över. Jag får huvudvärk när jag ser hur de lägger upp bilder på att de kommit över med nybakat bullar till lärarna för att de ska få ett "bra första intryck :P" och att de skriver VI SES I HÖST FRAMTIDA KLASSISAR så fort de får chansen.

Förlåt. Det här är en irritation som inte är intressant för någon annan än mig själv. Jag har även gjort arbetsprover till en skrivlinje på Valand i Göteborg och den verkar så fin. Om vi ska dra paralleller så är reklamskolan som mötena Hannah i Girls hade när hon jobbade på GQ och Valand kommer bli som när hon pluggade i Iowa. Det senare känns sjukt mycket läskigare och roligare men om jag ska vara lite seriös och tråkig för ett ögonblick så kommer jag inte kunna försörja mig själv som författare. Deppigt men sant. Ja, när jag inte kan sova fantiserar jag om vad jag skulle säga i min första Babel-intervju och inte hur mitt tal på Guldägget skulle låta. Men det är väl normalt? Vem DRÖMMER om att vinna ett Guldägg? Vem drömmer INTE om att skriva en bok?

Livet jag vill ha är tyvärr alldeles för dyrt i drift för att jag ska kunna vara dumdristig och leka Jack Kerouac. Jag är för gammal för det nu. Och jag vill faktiskt jobba med reklam. Det vill jag?