YASSS

Lika delar chock och stolthet jag känner när jag vaknar upp en söndag och ser att jag inte skickat ett enda dumt sms. Wow alltså, jag gör verkligen framsteg. Igår var jag på en fest som min eviga supercrush anordnade och jag höll mig i skinnet. Vi har ju känt varandra länge och varje gång han tror att jag skärpt till mig och förstått att han bara vill vara kompis går jag över gränsen igen och försöker hångla upp honom. Han är den personen jag flest gånger raderat från telefonboken och sedan i smyg letat upp på Hitta igen. Han är min drömkille även fast jag vet att vi inte skulle bli lyckliga ihop. Jag är mjuk och han är hård, han är cool och jag är töntig. Jag känner mig extremt underlägsen honom.

Något jag dessutom har blivit varse om efter en tid i Göteborg är att han är sjukt eftertraktad. Han pluggade med några kompisar till mig och avundsjukan lyser i hela deras ansikten när de hör att jag blivit bjuden på hans fest. Lite konstigt. För mig är han visserligen typ den snyggaste och bästa personen jag träffat men han är ändå en riktig person. En vanlis, trots att han har podcast och sånt. Hehe.

I sanning var det inte han som bjöd mig till festen utan hans kompis. Hans kompis som tydligen tycker att jag är jätterolig och som gav mig en liten hyllning på en svartklubb för några veckor sedan när crushen stod bredvid. Helt seriöst på topp fem bästa ögonblicken i mitt liv. När jag gjorde mig iordning för festen var jag nervös över att förstöra hans kväll. Jag uppmanade mitt eget ölsinne att ta det vackert och att inte bli jobbig. Inte klänga, inte skrikviska i hans öra. Det sista man vill ha på en födelsedagsfest är ju ett dyngrakt ex som inte kan läsa signaler. Jag satte på mig ett par jeans trots att det aldrig händer annars. Samma jeans som jag hade när jag låg med honom för tre år sedan. Jag vet att han älskar de där jeansen. Och heavens, jag tror det funkade? Inte för att någonting hände utan för att jag faktiskt inte var jobbig, klängig eller kontaktsökande. Jag var nästan lite blasé! När jag stod ute vid relingen och rökte (yes, här festar vi på båtar va) med en annan komplicerad relation kom crushen förbi,  tog mig i svanken och sa Hej Amanda, jag ska bara gå och kissa! Kvar stod jag med veck i pannan. Varför sa han så? Vi hade redan hälsat på varandra typ en timme tidigare så det var inte första gången vi sågs och jag hade inte ens sett honom där ute så det kan inte ha varit ett pliktskyldigt svar på en trånande blick från mig. Dessutom sa han mitt namn, ååååhhh. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan kunna tro att det för en gångs skull var han som gjorde bort sig lite?

Långt senare när klockan var över fem och stället stängde stod vi tätt ihop och pratade. Han frågade om jag skulle med på svartklubb och jag svarade att nej, jag ska hem. Han dröjde kvar vid mitt svar och upprepade det för sig själv, att jag ska hem. ??? Fatta hur nära jag var att föreslå att han kunde följa med. Fatta hur glad jag är att jag lät bli.