Jag har hört att antidepressiva gör en likgiltig och kall. Att man slutar känna så mycket, både bra och dåliga känslor. Det är så himla svårt att definiera hur skillnaden är nu mot när jag åt mediciner, dels för att det inte har gått så lång tid sen jag slutade men framför allt för att jag har dåligt minne. På tal om dåligt minne så gick jag tillbaka i det här arkivet här om dagen och oj vad jag hade glömt hur dåligt det var för bara typ ett år sedan. Då jag grät varje dag, då jag utstrålade så mycket emotionell stress att mina kompisar var rädda att ens röra vid mig och råka utlösa nåt utbrott, då mamma satt på min sängkant varje kväll och strök mig över håret. Jag har glömt hur illa det var och hur omöjligt det var för mig att prata om det. Hur jag bara ville prata om killar, kläder och cigg. Så fort något hände i min omgivning, så fort en kompis fick ett tråkigt besked om någon släkting eller något annat som egentligen inte rörde mig men ändå rubbade min värld lite fick jag panik. Jag minns att jag låg sömnlös och skakade av stress bara för att jag var tvungen att fixa ett lånekort på biblioteket. Jag mindes ingenting av samtalen jag hade med folk vilket stressade upp mig ännu mer eftersom jag var rädd att missa viktiga detaljer. De få nätterna jag kunde sova drömde jag mardrömmar om mitt jobb och att folk inte tycker om mig.
Sen när jag började ta mediciner blev det bättre, men säkert också för att jag gick i terapi och det blev vår. Det är väldigt svårt att avgöra vad som gör en glad, men nu har jag börjat fundera på vad det är som gör mig ledsen också. Jag är så nojig. Så fort jag känner mig nere och kanske till och med har glansiga ögon är jag rädd att jag är påväg dit igen. Jag kanske slutade med medicinerna för snabbt men hur ska man veta om man är "frisk" eller om det bara är pillren som får en att känna sig frisk? Idag känner jag mig väldigt ledsen på det där läskigt odefinierbara sättet. Så som man kände sig prick hela tiden i högstadiet, då man inte visste vad det var men det var någonting. Förmodligen är jag bara ledsen för att jag såg senaste avsnittet av Mad Men och tyckte det var sorgligt. Ingenting annat har ju hänt.
Ångesten dock, åh den gamle vännen. Jag frågade min senaste psykolog hur jag ska hantera min ångest, hur jag ska låta bli att ha ont i magen för saker som hände för 1, 2, 15, 20 år sedan. Hur jag ska lära mig att släppa saker och sluta känna som om jag tagit kokain, druckit upp en hel minibar och dödat mitt syskon när det i själva verket bara är en vanlig tisdag och jag sittet framför Parks & Rec och äter frukost. Han sa typ att jag får lära mig att leva med det vilket var väldigt deppigt att höra och något jag dessutom tror att han sa bara för att det var vår sista landstingsbetalda session och att han inte hade tid för mig längre.
Jag vet inte riktigt hur sammansvetsade depression och ångest är. För mig känns det som två helt olika saker då ångest är något jag alltid har medan depression är mer knutet till specifika händelser och sammanbrott. Fast jag tror nog inte att min ångest någonsin har varit så jobbig som den är nu. Jag pratar fortfarande för mig själv förresten, ganska mycket till och med.
Mitt självförtroende sviktar oerhört mycket just nu och jag tror att jag går igenom en liten identitetskris. Kanske fler kriser. Definitivt en framtidskris också då jag inte vet vad jag vill och kan göra med mitt liv. Ett problem med att bo i Göteborg är att jag inte har någon att prata med här. Alla mina kompisar är festkompisar och även om jag tror att de skulle ställa upp om jag behövde det så har jag ingen lust att prata med dem om jobbiga saker. Mina kompisar i Stockholm pratar jag i telefon med ganska ofta men då är det så mycket som ska avhandlas på en gång så det är inte riktigt rätt forum alla gånger att sitta och ha en monolog om sig själv. Det positiva med det är att jag istället får hänga ganska mycket med mig själv och det behövde jag nog. Dels för att jag hatar mig själv så mycket och behöver påminnas om att det är okej att vara med mig, att det inte är så farligt. Och dels för att jag behöver tänka på vad jag egentligen känner och det kan vara bättre att gå igenom det i huvudet först innan man pratar med andra. Det har jag typ aldrig prövat förut hehe.
Sorry att jag alltid skriver alldeles för långa inlägg. Jag är och har alltid varit lite för babblig. Men det är faktiskt skönt att ha den här bloggen att skriva av sig lite i :')
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar