En gång när jag var mycket ung, kanske 19 eller så, träffade jag en kille som jag hånglade med men inget mer. Han var väldigt på mig och hörde av sig ofta men jag var hemskt olyckligt kär i en annan kille och dessutom inte så sugen på den där nya. En kväll möttes vi dock upp på Karlaplan för att han lockade med efterfest och jag inte ville gå hem. Det visade sig ju förstås att det inte fanns någon efterfest eller att den snarare bara bestod av oss två. Jag minns att han just hade flyttat in i sin studentlägenhet och att det enda ätbara som fanns var en enorm skål med säkert femton rödlökar i. Lök! Han sa att han hade fått dem i inflyttningspresent av sin mamma, jag och mina kompisar skrattar fortfarande åt det.
Den natten kom vi så oerhört nära varandra, vi berättade allt och lite till. På hans madrass, det enda som fanns i rummet förutom löken, låg vi med nuddande näsor och avslöjade våra innersta hemligheter. Jag hade aldrig kommit så nära en kille. Jag berättade om han jag var så kär i och han lyssnade, strök mig över kinden. Vi hånglade och låg och sånt alltså, det var ingen ny kompis jag skaffade mig eller så.
Dagen efter var vi ute på en lång promenad över Gärdet, vi höll handen och fikade på ställen jag aldrig varit på. Om jag minns rätt gick vi ända till Skanstull, det känns väldigt långt. När vi skulle säga hejdå på tunnelbanan kysste han mig och jag blev så nervös att jag tappade allt jag höll i och alla små tanter omkring log så ögonen ploppade ut.
Jag var hooked. Så himla himla kär. Men sen när han backade förklarade han att han trodde det var safe att komma mig så nära och vara så gullig eftersom jag ändå var kär i den där andra killen.
KAN det vara så att jag framstår som cool, footloose & fancy free när jag träffar killar ute och att de dras med för att det är kul och sen ser hur stora mina pupiller har blivit och ba uh-oh?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar