Nu är året, festivalen, det ljuva slarvlivet över. Jag ramlade ner i bäcken vid ölområdet under Pet Shop Boys och det sammanfattar väl Göteborgslivet ganska bra. Som när jag sex på morgonen tog en selfie i sjukhussängen på Sahlgrenskas akutmottagning, som när jag spydde i rökrutan på Andra lång. Imorgon börjar jag skolan och jag måste börja öva inför presentationsrundan. Vad vill du ha ut av utbildningen och vad är din relation till kommunikation? Eeeeeeeehhhhh. Pass.
Jag är för bekväm, för Stockholm, för att orka festivala när det regnar så när störtskuren kom igår åkte jag hem och åt godis. Missade Amason och sånt men framför allt missade jag att säga hejdå till mina kompisar. Senare på kvällen när jag insåg att en klisterlapp med flyttinfo fastnat på min 6000 kr-byrå och dragit bort färgen brast det lite och tårarna kom. Tårar över att kontakten kommer fasas ut, över att jag inte kommer ta mig tid att hälsa på, tårar över favoritmöbler som numera ser ut som shabby chic.
Men det är väl ett nytt liv som börjar nu. Livet med rabattkort på Kåken och Boquerian, livet då man måste ta från sparpengarna i mitten av varje månad. Inga fler akademiska skämt om Saussure, inget mer Ricky Martin på båtklubbar. Nu börjar loppet om gästlistor på pop up-barer, nu går det inte att planka i kollektivtrafiken längre. Way Out West är tyvärr ganska precist hur Stockholm kommer bli. Så många uppnosiga fester, gästlistor och speciella armband, så jäääävla mycket folk. Och dyr öl :(
Men det är okej, jag gillar ju Stockholm också. Det händer lite för lite i Göteborg och jag saknar min katt och mina bästisar.
Plus att jag är lite trött på Shoreline nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar