På tal om Way Out West, tänk att det livslånga nyårslöftet är att bli så cool att man får VIP-band och får hänga med alla bloggerskor och filmstjärnor. Jag gillar inte hetsen till alla skivbolagsfester men jag gillar ännu mindre att missa dem eller att inte få komma. Men nä, jag var en del av pöbeln även i år. Jag såg Jens Lekman utanför en spelning och gick blygt fram för att fråga om en bild, så tonårigt det är inte klokt. Det kändes som att han flirtade dock men oförskämt att anta. Han sa att han kände igen mig från förra gången jag bad om en bild (Säffle, 2007) (herregud vem är jag) men så säger han säkert till alla flickor.
Är det ett sammanträffande att jag blir kändiskåt i anslutning till flytten till Stockholm? Nej. Eller vadå, jag har alltid varit sån. Levde i en vecka på att Hästpojken bad om en cigg, får hjärtsnörp om någon som ens liknar Adam Lundgren kommer runt hörnet. Var nära på att sätta i linserna igen, sminka om mig och trotsa de borstade tänderna med nya cigg bara för att jag visste att F&F var på fest någonstans i någon skog under festivalen. Hade inte ens koordinater men det verkade mindre viktigt då.
Aja. Pinsamt men mänskligt och inte alls barnsligt säger JAG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar