Men på riktigt, jag förstår inte hur man kan vara så innerlig, gosig, sniffig om man inte har för avsikt att ses igen? Hålla handen, DISKA ÅT EN, aldrig gå hem, skeda genom två filmer, stirra på en och bubbla fram att man är så himla snygg. Jag fattar inte det. Det här är andra gången i rad jag tycker att något har varit fint och kanske aldrig kommer ta slut. Once in a lifetime, mina kompisar kommer älska honom, hur ska vi lösa garderobsutrymmet när han flyttar in etc.
Det är så jobbigt för jag känner mig som nån som legat med Joey Tribbiani och sen fått för sig nåt medan alla andra ba gumman sådär säger han till alla tjejer. Jag börjar liksom tvivla på mitt omdöme, har jag DRÖMT att han plockade den där jävla pelargonen åt mig? Det är flummigt men jag tror faktiskt väldigt mycket på att ens inre känslor på något sätt teleporteras in i den andra personen, att man omedvetet känner av hur på/av/likgiltig den andra är och sen ännu mer omedvetet anpassar sig efter det. Enligt mitt track record är det ju så i alla fall för varje gång jag suttit som på nålar och väntat på att någon ska höra av sig så ligger mobilen som Törnrosa tills typ Body Shops medlemsklubb messar om nån rea och jag hoppar tre meter. Och varje gång jag tagit det med en klackspark och stannat på förfesten med tjejerna istället för att hänga på låset till klubben han har attendat så blir det vi. Att avsiktligt lämna mobilen hemma för att få överraskningar och känna sig dissig funkar dock aldrig, då hör inte ens Body Shop av sig.
I vintras när jag var i Stockholm träffade jag en kille som jag gick hem med och sen på morgonen när han skulle till jobbet stod vi nere på Götgatan och hånglade i typ tio minuter. På morgonen! Han visste ju att jag bodde i Göteborg så att byta nummer kändes onödigt men jag föreslog att vi skulle lägga till varandra på Facebook vilket han nappade på. Han tog min mobil och började knappa in sitt namn men sen svarade han aldrig på requesten. När jag var full nån dag senare letade jag reda på hans nummer och messade att jag var på en bar nedanför om han ville komma dit. Inget svar. HELT SERIÖST jag var nära att ringa Missing people för trodde att han hade dött. Men i min värld kan man inte vara så falsk att man hånglar nyktert med någon man inte vill träffa igen. Klart jag har varit med om att ångra ett ligg men då är jag ju stel och undvikande på morgonen, inte hånglig heller!
Åhhh. Tycker vi måste ta ett allvarligt snack med mina killar alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar