Jag har alltid haft svårt för att slänga saker. Tror det hör generationen till, vi är så nostalgiska. Klickar på Veckorevyns listor över leksaker vi hade på 90-talet, har lådor fulla av mellanstadiets matteprov i källaren. Tänker på 2006, på musiken och de kortlivade klubbarna som fanns då. Men något har hänt nu bara de senaste månaderna. Det började med att jag grävde fram Fredriks nötta gamla Radiohead-tröja, en av de få saker jag tog från hans dödsbo, och gav bort till en kompis. Den luktade fortfarande som han, eller iaf som hans tvättmedel. Ganska sjukt att jag bara gav bort den sådär men jag tänkte knappt efter. Kände bara att jag ville rensa ut allt som jag inte använder.
Igår gick jag med två stora kassar kläder till Myrorna och idag satte jag ner två flyttlådor med böcker vid porten för grannarna att ta. Böcker fine, om jag inte läst Hundraåringen än kommer jag förmodligen inte göra det i framtiden heller. Men kläder! Jag som alltid har suttit på huk framför garderoben, hållit noppiga H&M-tröjor i handen och tänkt att hmm, en dag kanske. Den dagen kommer ju aldrig förutom om man slänger, då plötsligt öppnar sig tusen användningsområden.
Min farmor hade det något störda draget att hon ibland köpte skor hon inte kunde ha bara för att de var så fina och hon inte ville att någon annan skulle köpa dem. Så långt går jag inte men jag gav bort höga klackar jag inte kan gå i och som jag köpte för sinnessjuka summor den där tiden efter gymnasiet då jag jobbade heltid med OB och bodde hemma. Fan att mammor alltid ska få rätt ändå, att hon förutspådde att jag aldrig skulle använda dem. Tips till er med storlek 36 och större erfarenhet av vingliga skor: Myrorna på Järntorget.
Jag vill typ inte ta med mig någonting till min nya lägenhet. Vill att allt ska vara nytt och danskt, smutsiga pasteller och stilrena posters. Suck, fem år efter nån? Funderar till och med på att klippa av mig håret som ju äntligen har blivit långt. Jag måste ha blivit gammal och klok som inser helt på egen hand att långt hår inte är fint om det inte är i bra skick.
När jag flyttade till Göteborg hade jag planen att bli någon ny, en bättre person. Problemet var bara att jag inte hann komma på vad för person jag ville bli innan jag redan hunnit lära känna folk och alltså avslöjat mitt riktiga jag. Men jag antar att jag hade hoppats på att framstå mer suave, laid back och stabil än jag är. Inte så hyper, inte så neurotisk. Det enda jag känner att jag MÅSTE ändra i min personlighet när jag börjar ny skola nu är att jag måste sluta skvallra och snacka skit. Det är inte en fin egenskap och jag borde växt ifrån det för länge sen. Dessutom är det riskabelt för man vet aldrig vilka lömska fellow skvallrare man anförtror sig till och som sedan hycklar loss och sticker en i ryggen. <---- Pik till nån som förmodligen inte läser det här.
Jag insåg härom dagen att jag flyttat varje augusti tre år i rad. Hoppas jag hittar hem nu :')
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar