Minns ni den där killen jag träffade för typ en månad sedan, Malmös kompis? Jag la ju till honom på Facebook sen och blev SÅ positivt överraskad när han svarade på det med ett enkelt bra idé att leta upp mig, här är mitt nummer, ring mig puss! och alltså inte spelade några som helst spel eller visade tecken på att vara sådär killsvår som vi hatar att alla killar vi träffar är. Egentligen förstår jag inte hur vi står ut med svåra killar som väntar i 48 timmar på att svara på vad de gjorde i helgen. För det första borde de vara så exalterade över att vi över huvud taget hör av oss att de hjular iväg till Teliabutiken för att köpa en snabbare mobil för ännu bättre kommunikation. För det andra borde de fatta att det är ett under att de ens får TITTA mot något så fint och alltså borde fånga varenda jävla dag de fortfarande får vara i våra liv. Jisses. Häng med lite liksom.
Han killen i alla fall. Vi har bara setts en enda gång för när vi skulle mötas upp var han för full och sen när vi skulle ses på riktigt var jag sjuk. Dagen efter åkte han på semester och där är han än. Men vi har hörts på sms och FB och han är SÅ rolig. Jag känner mig i underläge och alltså det är inte vanligt... Han är inte direkt min typ utseendemässigt men jag vill nästan bli ihop. Han verkar så avslappnad och rolig och det är jag inte bortskämd med då jag av någon anledning alltid kärar ner mig i Shakespeares som typ pratar i metaforer och har Yeates-citat tatuerade på armen (om de ens vågar ta ett så enormt steg som att tatuera sig litegranna, de rispar typ med lite blyerts). Den här killen verkar spontan, levnadsglad (yes!) och kärleksfull. När vi hängde med varandra den där söndagen skrattade jag så mycket att jag fick magmuskler. Så ska det fan alltid vara.
Men egentligen vill jag mest vara någons flickvän, inte bara hans. Jag vill att man ska ha varit tillsammans i ett halvår ungefär och att hans familj har grattat en på namnsdagen och sånt.
Därför att:
Jag är inte en sådan som klär mig i urringat och högslitsat för att kåta upp killar utan jag väljer nästan uteslutande kläder för att imponera på min mamma och andra tjejer. (Sen kan det underförstått vara med något urringat också förstås, det handlar inte om det.) Det är kanske inte så viktigt eller ens mer sympatiskt men jag ville bara understryka det. Jag bryr mig inte så mycket om vad killar tycker om just kläder och när mitt ex rynkade på näsan åt mina kepsar eller superfärgglada skor blev jag bara mer övertygad om att jag var fierce och bar allt ändå med ännu rakare rygg. Trots detta blir även jag osäker när jag ska ut eller på dejt och tar i nio fall av tio på mig svarta meshade underkläder istället för svincoola över-naveln-höga blomtrosor. På samma sätt som jag inte drar så mycket ordvitsar på en första dejt eller berättar om all mat jag pga barnslig smak inte äter. Det kommer komma fram så småningom men man kanske inte måste visa ALLA avvikande personlighetsdrag på en gång. Jag kommer bära mina blomtrosor med stolthet och jag kommer skratta jättehögt åt mina egna skämt men det kanske är onödigt att visa sig för annorlunda när man inte känner varandra än. Jag vet själv hur jag skulle reagerat på ett nördigt intresse som t.ex operativsystem (?) om en dejt pratade om det för mycket. Jag hade tyckt att han var konstig, medan ett sådant intresse inte hade spelat någon roll om jag redan kände honom och kände till alla möjliga sidor i hans personlighet.
Jag längtar till den dagen då jag matchar chockrosa med rött eftersom jag vet att han vet att jag vet vad jag gör och att han då alltså bara tycker att jag är cool och härlig. Han kanske (och let's face it: förmodligen) tycker att rosa och rött tillsammans är gräsligt men att jag 1. inte bryr mig om det samt 2. omvänder honom. Den kärleken. Ingen misstänksamhet och totalt förtroende ni vet. I detta inlägg illustrerat med det ytligaste exemplet man över huvud taget kan komma på men whatever.
Sorry för poänglöst dravel utan varken början eller slut. Jag har bara vårkänslor. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar