Kommentarsfiske

Hörrni hur vet man egentligen att man är bra? Att man är bättre än de flesta och att man borde satsa? Att man har något eget?

När jag skrivit något jag är nöjd med visar jag ibland för mina kompisar och de är oftast eld och lågor. Någon liten kommentar om skiljetecken här och där men hyllningar i övrigt. Men det är väl inte så konstigt när jag är en bästis och dessutom den enda i kompisgänget som skriver? Och vad ska pappor och kollegor säga när man är modig nog att visa upp? Eller killar som fantiserat om en i åratal och inte vill något hellre än att få klämma på en ibland och alltid få svar på sms? Klart jag får bifall, klart jag blir hyllad.

Jag har brottats med det här i många år nu. Jag tycker själv att jag är bra men också jävligt överskattad. Hur vet man om andra överskattar en eller om man själv underskattar? I vissa fall blir jag sur när någon inte fattar mig och säger typ "dina Facebook-statusar är ju ganska roliga ibland" och jag ba GANSKA?! Jag är ju ett geni, väx upp för fan.
Men inte så ofta.

Jag blev verkligen glad och lättad när Sandra Beijer fick så bra recensioner för sin bok för jag förstår att hon varit orolig för det. Att hon som har tusentals tonårsfans som älskar hennes beskrivningar av pojknackar och pinjenötter även får lovord av DN måste vara hennes största bekräftelse någonsin. I den här tiden då det är så enkelt och coolt att hata, raljera och missunna blir uppriktigt beröm så värt och viktigt. Och ingenting det här året har gjort mig gladare än när jag på min presentation av arbetsproverna fick spontana jätteapplåder efter vissa texter. Eller när två kreatörer kom fram efteråt och kramade mig med tårar i ögonen.

Men hur vet man om det räcker? Malmö verkar irritera sig lite på att jag är så okritiskt hyllande mot honom och han ser det som ett tecken på att jag fortfarande har för starka känslor. Då svarar jag att jag hyllar för att han är så begåvad och att han varit min favoritskribent sedan första gången jag läste något för sex år sedan. Och då ville jag inte ens hångla.

Frågan kvarstår: hur vet jag om jag kommer klara mig där ute? Att jag inte kommer bli hånad på samma sätt som jag hånar andra i min mening undermåliga skribenter och författare? Att gamla bekanta inte kommer köpa mina böcker på skämt? Och är jag för grund? Kan jag bara skriva roliga iakttagelser ur ett 25-årigt brudperspektiv? Har jag ens något att säga?

Fy fan alltså för tvivlet och självinsikten.