I dag har ögonen bränt sedan jag vaknade. Jag tänker på det här, jag tänker på utvecklingsstörde Bobby som torterades till döds av sina föräldrar. Jag tänker väldigt ofta på Bobby. Nästan varje dag faktiskt.
Och så tänker jag på att det är sorgligt att jag inte kan bjudas in till en vardagsmiddag av mina kompisar utan att befara att det är ännu en intervention på g. Och att jag alltid har rätt när jag misstänker sånt. Jag tänker på att jag är som en strulig tonåring man måste ha kvartssamtal med och att mitt beteende diskuteras. Att det pratas om min personlighet och mitt ölsinne. Och att jag inte vågar prata om det med min bästis på jobbet eller mina andra kompisar eftersom jag vet att de kommer ha ännu fler åsikter som jag inte vill höra.
Jag har så dåligt självförtroende och så hög självinsikt att jag ofta tänker att jag behöver ge min omgivning en paus. Om jag var kompis med mig själv skulle jag inte stå ut, jag skulle snacka skit om mig hela tiden. Nu vill jag inte träffa någon alls på flera veckor, jag vill ligga i min mammas knä och bli klappad. Men jag vet också att jag tänker så varje vecka och att jag alltid blir pepp inför helgen samt har för tråkigt med bara mitt eget sällskap.
Sen undrar jag om jag har råkat utveckla en lightversion av bulimi de senaste åren. Jag äter så lite, nästan ingenting, och äcklas av mat. Säger att jag tycker det är så tråkigt att äta men varför tycker jag det? Och sen ibland vräker jag i mig ostbågar, glass och rostade mackor. För att jag har tråkigt typ. Går ju ihop, eller hur? Jag har aldrig spytt eller så men allt fler har börjat reagera på hur pyttesmå portioner jag tar och att jag sen bara äter upp hälften. Jag ger bort min lunch på jobbet nästan varje dag, efter att jag ätit några tuggor. Det syns inte på vågen för jag tror att jag ligger över normalt i BMI, men det kanske beror på att jag dricker så mycket öl. Och jag är inte missnöjd med mig själv, jag vill inte banta eller så. Men jag gillar inte... mat. Jag har alltid varit den av alla mina kompisar som skonats mest från kroppsångest för även när jag var i den mest kritiska åldern var jag nöjd med mig själv. Men nu kanske det har kommit ikapp mig lite på det sättet att jag känner mig nöjd när jag tar en cigg istället för frukost. Usch fy faaan vilket deppigt inlägg :(
Jag lyckades med en perfekt eyeliner i morse men den kommer nog inte hålla formen så länge om dagen fortsätter såhär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar