Ni vet när man var yngre och hade längtat till en konsert i flera månader, sparat till biljetten, köat en hel dag, gråtit, blivit mosad och utburen och sen tagit bussen hem med känslan att bättre spelning kommer jag aldrig se?
Ungefär så känner jag nu när jag varit på intervju. Nu har jag levt med de här arbetsproverna i nästan ett halvår och nu är det liksom över. Jag kan inte göra något mer. Jag höll presentation för jobbet i morse och var så nervös att jag skakade men det gick bra. Vissa började gråta, alla applåderade. Sen en halvtimme senare träffade jag den ämnesansvarige på skolan och det gick också bra! Jag gjorde inte bort mig, allt kändes bra.
Nu är det bara att vänta och se. Jag klarade det ändå, kan man säga.
Jag hejar på dig och håller tummarna!!
SvaraRadera