Ibland tänker jag på hur många personer man träffat och vilken uppfattning de har av en. Förmodligen är det väldigt många åsikter man inte vet om och heller aldrig kommer få höra. Tänk vad läskigt. Jag kanske är känd i ett kompisgäng som hon som var så dålig i sängen, hon som hade dålig andedräkt eller sa en så sjukt korkad jävla grej. Jag kanske är ett internskämt.
Man kan dra det längre. Jag kanske har dejtat någon som fortfarande tänker på hur smutsigt mitt badrumsgolv var. Eller hur ocharmigt skrytig jag är. Alla utom jag kanske tänker på hur mycket inåt jag går med fötterna.
Något som förmodligen har nått fram till alla mina killar, förutom möjligtvis min expojkvän, är utan tvekan att jag är galen. Oblyg på gränsen till besatt. Men har de fattat att jag egentligen inte bryr mig lika mycket som jag säger? Att jag är kär i dig viskat lite blygt under lugg egentligen bara betyder att vi kan hänga ett tag till och att jag vill att du ska hålla mig i handen när vi går på stan. Klart det inte har framgått, för vilken normal människa skulle yttra så starka och i många fall pinsamma ord utan att mena dem? Exakt, ingen normal. Andra kanske har problemet att de är för kalla, att de inte släpper in folk så lätt. Eller att de är för blyga. Eller att de verkar tråkiga trots att de också gillar att dansa som ingen ser. Jag har ju dumpat killar för att de varit snåla, pretentiösa, för stöniga, för skämtiga, för tråkiga, för på, för av, för sega och för snabba. Men jag har ju alltid bara sagt att det är mig det är fel på. Och väldigt många gånger har jag fejkat orgasm. Jag menar väldigt väldigt många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar